fredag 8 december 2017

När Johanna och pappa Janne från Grundsunda lurade engelsmännen





Denna historia från Bomarsundskriget, ja jag säger så för så står det i artikeln, skall få illustreras med ett utdrag från tidningen Åland av den  3 mars år 1920 men storyn som jag hittade är helt fantastisk. Jag rekommenderar er bloggläsare att ni hänger med i vad Johanna har att berätta!

Hon kommer nämligen att berätta om hur den unga staden Mariehamn såg ut efter att den grundats år 1861. Här får vi intressanta uppgifter om de gårdar som byggdes alldeles i början av 1860-talet. Vi får reda på att Sittkoffs hus i staden hämtades ifrån Kastelholm  och skulle sedermera bli tidningshuset Åland.

Johanna berättar om hur hennes far klädde ut en kurir från Petersburg till bonde och fick passersedel till fästningen från Vårdö. Det är ju denne kurir som engelsmännen Bythesa och Johnsson jagade på vårdölandet och som de senare erhöll Victoria Cross för! Händelsen finns också omnämnd i Johan von Borns rapport.

 Hon berättar om hur hon som 14-åring var ombord på ett krigsfartyg då de första smällarna gavs emot fästningen och läs och häpna, att fartyget först lade en bredsida emot fästningen och sedan hastigt svängde runt och avlossade den andra, mycket intressanta uppgifter! Men vi låter henne tala till punkt.

Johanna Jansson fyller 80 år i dag.

Åttio år fyller i dag förra tjänarinnan Johanna Jansson i Mariehamn. Hon föddes den 3 mars år 1840 i Vårdö. Redan år 1858, 3 år före Mariehamns stads grundläggande åkte Johanna som 18-års flicka in på Övernäs bys ägor det nuvarande Mariehamns stad, med handlanden Nikolaj Sittkoff, hos vilken hon tjänade. Allt sedan dess har gumman Johanna bott i staden och kan i dag på 80-årsdagen blicka tillbaka på ett arbetsamt och strävsamt liv. Nu är gumman gammal så att allt tyngre arbete får vila, men med fulla själskrafter och goda ögon läser hon alltjämt tidningen Åland och följer noga med allt som sker i staden. De varmaste lyckönskningar till 80-åringen på högtidsdagen.

Om stadens första år och Bomarsundskriget, kan Johanna förtälja mången intressant historia. Handlanden Sittkoff hos vilken Johanna tjänade hade tidigare affär i Emnäs men flyttade år 1858 till Övernäs. Han uppförde här en gård åt sig hit flyttad från Kastelholm. Detta är den nuvarande tryckerigården. Vid den tiden gick ingen väg vid nuvarande Strandgatan utan en smal körspång tvärs över handlanden Starcks gård och tryckerigården. Det nuvarande mittenpartiet av Mariehamn var då ett enda stort kärr, så att trafiken på västra hamnen gick över Öhbergska backen. På nuvarande Societetstomten stod Österlunds torp. Genast vid stadens grundläggning uppförde Österlund nuvarande guldsmed Simons byggning och fru Grönberg nuvarande Borenius byggning. År 1867 var det nödår men hos oss (handlande Sittkoff) -sade Johanna var det ingen nöd, ty vi hade magasinerna fulla med mjöl. Handlanden tog nämligen sina varor direkt från Petersburg med segelskutor.

Vid tiden för Bomarsunds krig var Johanna en 14-års flicka. Redan år 1853 kommo engelsmännen med två fartyg till Bomarsund och mötte då starkt motstånd och måste med många sårade och döda återvända ganska snart. Följande år kom så den förenade engelska och franska flottiljen.
(Här minns nog Johanna fel, det var den 21 juni 1854 som detta hände)

- Int va vi rädda för dem sade Johanna. Engelsmännen var så stiliga och städade men fransmännen var smutsiga och fula. De åländska väderkvarnarna intresserade engelsmännen mycket. Det var ett stort nöje för dem att sätta igång kvarnarna. Vad engelsmän och fransmän behövde i matväg tog de men lade alltid pengarna på bordet för det tagna.

En söndag då posten anlände från Åbo till Vårdö medföljde en kurir från Petersburg. Han blev tvungen att en hel vecka ligga gömd i höladan i Johannas hem. Följande söndag rodde Johanna med sin far till det engelska skeppet som låg mellan Grundsunda och Bussö och begärde tillstånd att få fara till kyrkan. (troligtvis Skarpans kyrka) Tillståndet beviljades varpå kuriren kläddes i hennes fars kläder och så bar det av i roddbåten. Johanna, hennes far och kuriren från Grundsunda till Töftö.  När de landsteg på Töftö kommo de första svenska orden ur kuriren och han sade: "Gud vare lov".

På Töftö anskaffades en vit flagga varpå färden fortsatte till fästningen. När de framkommo till Bomarsund mottogs kuriren med jubel av besättningen, samma söndag brunno flera av bostadshusen i fästningen. Kuriren avreste efter några timmar över Eckerö till Sverige. En vårdögumma angav sedan Johannas far för engelsmännen varpå de kommo i land och förde honom ombord på sitt fartyg.
Efter några timmars fångenskap frigavs han igen.

Ortsbefolkningen förde ofta mat ut till fartygen på Lumparn. Följande måndag var även Johanna bland dessa som sålde mat. Samtidigt som hon befann sej ombord hos engelsmännen kom fästningens heta dag. Johanna fick vara med om ett riktigt krig.

Först sände fartygen en bredsida emot fästningen sedan svängdes de hastigt runt, varpå den andra gav eld.
- Inte var vi rädda ombord på krigsfartygen ty ryssarnas kulor orkade knappt ut från fästningen, tillade Johanna.
Samma dag på måndagen landstego fransmännen i Tranvik. Den finska besättningen å fästningen anhöll att få gå ut och möta fienden men denna anhållan blev avslagen av det ryska befälet. De uppgåvo hellre fästningen. Många andra Bomarsundsminnen vet Johanna att berätta. Om fästningen före kriget kunde hon endast säga att staden innanför murarna var verkligen vacker och fin.


Funnet i Godby den 8 december år 2017


Johan G. Granlund



------------------------------------

Detta krig som jag ofta i denna blogg vill berätta om har över tid haft många namn. Det officiella namnet i dag är ju Krimkriget. Men för lokalbefolkningen på Åland hette det tidigare i alla sammanhang  "Bomarsundskriget" och i finsk språkdräkt "Oolannin sota" Detta bevisas av ett otal tidningsartiklar som finns presenterade i det Digitala tidningsbiblioteket för Finland.
Tidningen Hufvudstadsbladet  kallade kriget för "Ålandskriget" så sent som i december i år.

Ortsbefolkningen tyckte att det var där man krigade och där small det, således sade man Bomarsundskriget. Belackare har frågat mig när hade England och Frankrike förklarat krig emot Bomarsund? Det är att grovt missförstå lokalbefolkningens uttryckssätt. Det är ju samma som att tyskarna skulle ha förklarat krig emot Lappland, då vi säger "Lapplandskriget".

Krimkriget omtalas för allra första gången i Wiborgs Tidning den 6 november år 1857.
Perioden 1.1. 1853 - 31.12. 1856 omtalas det inte en endaste gång. Fram till 1860 omtalas det 11 gånger. och fram till 1863, 41 gånger.

Överlägset flesta benämner man kriget den "Orientaliska frågan".
Under perioden 1.1.1853 - 31.12.1856 hela 560 gånger.

Man benämner det också "Orientaliska kriget" och under ovannämnda period 440 gånger.

En benämning som jag hittat 25 gånger under samma tid är "Östersjökampanjen"





söndag 3 december 2017

Bomarsund har fallit - en ögonvittnesskildring







Edwin Thomas
Franska landstigningstrupper tillverkar Gabioner en slags skanskorgar någonstans i närheten av Bomarsund.

Om kriget i Bomarsund i augusti 1854 har skrivits mycket. Nya uppgifter framkommer hela tiden
men något större sammanhängande verk har ännu inte gått i tryck. Ingen har ännu disputerat för doktorsavhandling i ämnet trots att det mesta materialet finns tillgängligt. Dagens teknik att digitalisera t.ex. dagstidningar från denna tid gör att mera material framkommer kontinuerligt.
Finns det ens en bibliografi över vad som skrivits om Bomarsund?

Vid sökning på Bomarsund finner man i Wikipedia en mängd felaktigheter och rena rama grodorna.
Hur kan det komma sej att ingen har lyckats leverera en sanningsenlig bild av "Bomarsundskriget" det som finskspråkiga kallar, "Oolannin sota", det åländska kriget, på nätet?

Det som förvånar mig är hur de flesta författare med något litet undantag har lyckats förbigå senatens särskilda undersökningskommissions rapport. Denna digra undersökning som leddes av Johan August von Born och som omfattar flera hundra sidor. Där finns förhörsprotokoll av dem vilka som var för och vilka som var emot fienden. Där finns listor på bortförda förnödenheter skilt för varje socken som bortfördes från fästningen och som på order senare returnerades. Där finns kopior på s.k. "Ordres" där de svenska tolkarna uppförde sig som rena rama vildavästerngangstrar.  Där finns uppgivet hur delegationer från Åland till ingen nytta roddes över till den brittiska flottan för underhandlingar om Ålands status.
I en ödets ironi överlämnas så Åland, efter att den allierade flottan avseglat, till skräddarmästare Berggren då Sveakonungen vägrade ta ställning. Dom helt enkelt tröttnade.

Skräddarmästare Berggren var en av de tre svenska revolverbeväpnade tolkarna, han hade i sista stund blivit av överbefälhavare Napier lovad "allt som blev över" i Bomarsund.
Även om detta finns  i denna blogg en artikel  benämnd "Då skräddare Berggren glömde sina saker"

Även skeppsläkare William Crees dagbok är värd att framhållas. Cree var en brittisk skeppsläkare som tjänstgjorde på Odin, det fartyg som var med om attacken på Bomarsund den 21 juni 1854. Hans skildringar och målande beskrivningar av olika händelser och personer runt hela Östersjön och Bottenviken är enastående.






Cree har i sina dagböcker avbildat vanliga människor han mött då de stannade upp i de olika samhällena längs den svenska, finländska och åländska kusten. Han fångar dem i ett ögonblick med sin pensel i sina exakta positioner. Då den brittiska flottan ligger i Lumparn kommer en kvinna ombord och säljer smör och mjölk. Är det en Erika från Finby, Estvik, Tranvik eller Vargata? Det får vi inte veta, men här är hon i alla fall.





I Brittish Museum finns tillgängligt alla brittiska flottans loggböcker vari fartygens kaptener nedtecknat varje timmes händelser i dubbla versioner, en i anteckning under händelsernas gång och en i renskriven form. I Frankrike finns säkert motsvarigheterna.

Här ovan ser vi utdrag ifrån loggboken på HMS Hecla. Jag har via ihärdig forskning lyckats få tag i dessa uppgifter. Här finns noterat hur "mate" matros Lucas slänger den brinnande kanonkulan överbord vilket renderar honom Victoria Cross som den första i dess historia. Detta dåd skall bliva stilbildande för alla hjältedåd i all världens krigshistoria.






Den franska ön Aix ute i Atlanten dit en stor del av de i Bomarsund tillfångatagna soldaterna blev förda.
I sydväst ser man ön Fort Boyard, välkänd ifrån såpan "Fångarna på fortet".

Mycket lite, kanske inget alls har forskats i den franska litteraturen om detta krig och om förhållandena för de flera hundra krigsfångarna med fruar som kom till Aix, denna ensliga ö i Atlanten utanför Frankrikes kust. En stor del av dem var finlandssvenskar och en del var ålänningar. Enligt uppgifter lär de ha behandlats värre än djuren vid sin ankomst dit, medan de som kom till England hyllades som hjältar och gick fritt på stan, ja man t.o.m bjöd ut sina ogifta döttrar till dem.

I denna blogg finns en artikel om ryssungen Julius Johnsson. Hans föräldrar blev förda till ön Aix.
Julius Johnsson, var då en liten pojke, då föräldrarna fördes i fransk fångenskap till ön och vistades då hos sin morfar på gården Rosenberg i norra Sund. Julius blev sedermera en av den tidens största industrimagnater, etablerard i Jyväskylä, mecenat och välgörare, han blev en "Kuoppalan patroona" Kuoppalas patron, namnet efter den herrgård han byggde upp där.
Om honom finns en lång artikel i denna blogg.





Tidningen Morgonbladet av den 14 september år 1854

I ovannämnda tidning har jag hittat en lång artikel som ger en ingående beskrivning av hela krigsförloppet sedd ur förlorarna, ryssars och finländares perspektiv. Artikeln är skriven närapå en månad efter kapitulationen. Nyheten angående Bomarsunds fall, som ligger till grund för artikeln, var given av magasinsförvaltaren Westenius som med största sannolikhet var den första som gav muntlig rapport till den högsta krigsledningen i Finland om belägringen och kapitulationen. Denna tid var ju hela den åländska skärgården i blockad.

Berättelsen kommer jag att varva med bilder från krigshändelserna och fotografier tagna året därefter på Krim.
Jag har moderniserat språket en aning så att ändrade är ord som af, hafva, blifvit, ånyo, tvenne osv.






Bomarsunds fästningsområde efter kapitulationen
Telegraftornet i Notvik U längst till vänster.
Vy från Djävulsberget.

Vi får meddela följande ur de officiella bladen hämtade tillägg till underrättelserna om Bomarsunds belägring.
Såsom tillägg till de senast meddelade uppgifterna om åländska fästningsverkens intagande, har kommenderanden för de i Finland förlagda trupperna, generallöjtnant Rokossowskij, numera insänt en mera detaljerad redogörelse om denna tilldragelse, avgiven av f.d. förvaltaren av proviantmagasinet på Åland titulärrådet Westenius, som under hela den tid belägringen av fästet varade befunnit sig på huvudön. Då Westenius, som den 7 augusti blivit beordrad av kommendanten på fästningen bege sig till kringliggande byar, för att hos allmogen upphandla och till fästet leverera hö och andra förnödenheter så följande dag återvände till Skarpans, fann han vägen till fästningsverken vara avskuren av fienden varför han som till det yttersta ville undgå fångenskapen, intill den 19 augusti dolde sig i byar och skogar på Åland, tills det sedermera lyckades honom att på en fiskebåt genombryta de fientliga kryssarnas linje och komma till Finlands fasta land. Anländ till Helsingfors den 28 augusti avlämnade han till sitt chefskap följande relation om belägringen och försvaret av de åländska fästningsverken:






De tre brittiska fartygen Odin, Hecla och Valorous anfaller fästningen den 21 juni 1854 och blir beskjutna ur ett bakhåll från batteriet vid Grinkarudden. Här blir David Lucas hjälteförklarad efter att ha slängt en brinnande bomb till sjöss.

Efter det huvudfästet på Åland den 21 juni blivit bombarderat av de tre engelska örlogsfartygen, hade kommendanten givit order om att ånyo på sydvästra sidan stranden av Lumparn, uppföra ett jordbatteri, vilket även blivit verkställt under loppet av juni månad för medelst underbefäl och manskap vid Ålands garnison under tillsyn och ledning av chefen för Ålands ingenjörskommando kapten Kraushold.





Brittiskt jordbatteri på Krim
Med största sannolikhet uppfördes liknande i Bomarsund
Fotografi, Roger Fenton år 1855
Från kriget i Bomarsund finns inte ett endaste fotografi. Däremot finns från Krimkrigets fortsättning året därpå flera hundratals fotografier tagna av krigshistoriens första fotograf Roger Fenton.






Grinkarudden i dag
Jordvallen emot Lumparn, grunderna för kanonerna samt den sänka i fronten där kanonmynningen stack fram.

 Samtidigt transporterades dit från fästet fem fästningskanoner och nya lavetter byggdes till dem av militärhantverkare enligt anvisning av underlöjtnanten vid artillerigarnisonen Pistschulin och under ledning av kapten Kraushold. Sedan detta batteri blivit fulländat beordrades dit till kanonservice erforderligt antal manskap av utvalt underbefäl och manskap från 10:de finländska linjebataljonen och artilleri - garnisonen under anförande av löjtnanten Schimanowskij och underlöjtnanten Pistschuylin. Till betäckning åt detta batteri kommenderades en del av 3:je och 4:de kompanierna från grenadierskarpskyttebataljonen under adjointen hos guvernören över Åbo län, gardesöversten Furuhjelms befäl





 Senare och efter det engelsk-franska flottan utöver 30 segel stark inseglat i Lumparn raserades detta batteri varjämte kanonerna söndersprängdes och allt manskap överfördes till huvudfästet utom en del skarpskyttar som förlades uti de tre tornen. 
Allt detta var fullständigt utfört den 6 augusti.
Vid samma tid, dvs. under loppet av Juni månad, uppfördes efter kommendantens föranstaltande, på borggården inom huvudfästet under ledning och tillsyn av chefen för ingenjörskommandot, ett täckt galleri av bjälkar med jordbeklädnad för tre bombkanoner och alla fönster såväl inåt borggården som utåt vilka ej vore bestyckade, blindades med tegelsten. Under det batteriet vid Lumparen uppfördes blev fältdivisionen och Ålands artillerigarnision 4 kanoner stark under anförande av artillerikapten Schwetoff fördelad i två avdelningar av vilka den ena förlades på rån av Skarpans område och den andra vid Mångsetkta under betäckning av detaschementer från grenadier- skarpskyttebataljonens kompanier. På bägge dessa ställen fanns äldre raserade batterier, vilka av trupperna blev återiståndsatta.






Brigadmajor Harry Jones
Fotografi Roger Fenton år 1855 på Krim.
Ledde de engelska styrkorna vilka landsattes vid Mångstekta och Hulta via Delvik och norra Bomarsund för anfall mot Brännklintstornet C.


Natten mot den 6 augusti blev fältdivisionen jämte kanoner och betäckning därifrån överförd till huvudfästet, och om aftonen den 7 augusti avsändes 24 artillerihästar till kronofogden i Ålands härad för att hos allmogen utfodras.






Den fransk-brittiska flottan bogseras in i Lumparn
Målning av Brierly

I sådant skick befann sig befästningsverken den 24 juli då de fientliga fartygen till en början 7 till antalet inlöpte i Lumparen. Detta antal ökades småningom så att inom förloppet av några dagar fartygen uppgick till 30 och därutöver under det att fienden emellertid kringrände fästningen även från andra sidor. Fartygen låg stilla för ankar och sysselsatte sig endast med att loda djupet, intill den 7 augusti men denna dag varsnade man att fientliga fartyg bogserades in i Lumparn och Vargata och såsom man kunde förmoda även påföljande dag bekräftades sig emedan fienden från den 7 augusti till den 8 klockan 2 på morgonen gjorde landstigning på två punkter, fem verst avstånd från fästningsverken, nämligen vid byarna Tranvik i väster och Hulta i öster.







Brittiska krigsfartyg i den lilla fiskebyn Balaclava år 1855
Med största sannolikhet har dessa fartyg varit i Bomarsund
Fotografi, Roger Fenton

 Sedan fienden landstigit på båda sidor i tätt sluten kedja förenade de sej de två avdelningarna i byn Finby på ett avstånd av 3 verst från fästningsverken. Här lade de sig i bivauker ( tältläger) och överbefälhavarna för de franska trupperna valde sitt kvarter i denna by. 





Brittiskt tältläger på Krim år 1855
Fotografi, Roger Fenton


Sedan fienden landsatt sina trupper på Åland gjorde de enligt till min kännedom komna trovärdiga rykten ännu samma dag ett anfall på tornet C (Brännklint) men blev med förlust tillbakaslagna.
Därefter började de uppföra sina batterier och på särskilt konstruerade "kaflar" framföra belägringsartilleri, samt mot natten till den 9 augusti bombardera detta torn varunder de emellertid försökte att uppföra ett annat batteri närmare till samma torn men allt vad de under natten hunnit uppföra förstördes åter vid daggryningen av våra skott. Sedan de härefter uppsökt åt sej ett bekvämare ställe som var mer skyddat uppförde de där ett batteri och bombarderade efter verkställt arbete dag och natt tornet numera från två sidor så att detsamma i alla delar blev betydligt och farligt skadat.





Brännklint torn C 
Fotografi ca. 1880
Bodnar



 Tornets garnison beslöt då att samtidigt emedan den ansåg omöjligt att länge kunna hålla sig där att draga sej tillbaka till huvudfästet men förekoms av fienderna vilka gjorde ett plötsligt anfall, omringade tornet och avskar reträtten. Såväl över som underbefäl och manskap försökte att slå sej igenom med bajonetter men kunde likväl inte genombryta den talrika styrkan och blev därför tvungna att ge sej som krigsfångar. Några timmar senare blev tornet som var illa skadat fullkomligt förstört. Bland officerarna sårades ingenjörskapten Tesche av ett bajonettstygn i benet och fänriken vid grenadiärskarpskyttebataljonen Bollfras av ett sabelhugg nedanom axeln.






Notvikstornet U 
Fotografi R Hausen ca 1880

Innan fienden intog torn C uppförde de batterier emot tornet U (Notvik) vilket de begynte bombardera den 12 augusti. Detta torn nödgades slutligen ge sig sedan det genom kulorna erhållit två stora remnor utom andra skador inom detsamma av bomber samt sedan de ägde kvar endast 4 skott. 
Orsaken varför torn Z (Prästö) gav sig är mig obekant, jag känner blott att garnisonen den 15 augusti klockan 11 om morgonen gav sig fången.
Om orsaken till huvudfästets kapitulation äger jag ej heller säkra uppgifter. De till min kännedom komna rykten för vilkas riktighet jag ej kan ansvara är följande:

Medan franska trupper bombarderade tornen besköt engelsk-franska flottan som låg vid Lumparö ganska häftigt huvudfästet, och dess kulor tillfogade detsamma inom borggården betydliga skador, slet av tak och skorstenar från byggnaderna samt skadade embrassurerna. Fästets garnison gav sig den 16 augusti och ryktet uppger orsaken härtill vara den att fästet sedan tornen gått förlorade inte mera kunnat avslå de samtliga anfallen från land och sjösidan samt ej heller förmått tysta det fientliga artilleriet av ofantligt grov kaliber. Innan huvudfästet  gav sig var den garnison, genom flera dagar fortsatt vakande och väckt alarm, till den grad utmattade att manskapet befanns fullkomligt oförmöget att göra motstånd.
Antalet stupade på vår sida uppgår enligt ryktet till 53 man och de sårade till 86 man. Fienden förlorade 500 - 600 man.
Garnisonerna från huvudfästet och de tre tornen fördes efter deras tillfångatagande ombord på engelsk-franska skepp och den del av de fångna som var bestämd till England, avsändes dit den 17 augusti och den andra delen åter den 18 augusti. varigenom även general Bodisco och hans fru avgick den 18 augusti till Frankrike. Det berättades likaledes att några av officerarnas hustrur med de fientliga chefernas samtycke åtföljt sina män till utrikes ort. 





Fotnot: Enligt herr Westeniis muntliga uppgifter utgjorde garnisonen i varje torn omkring 90 man underbefäl och manskap från 10:de finländska linjebataljonen samt inemot 25 man från artilleri-och ingenjörskommandot jämte 3 officerare och därutöver nämligen: uti tornet C: ingenjörskapten Tesche, löjtnanten vid linjebataljonen Sahlberg, samt fänriken vid grenadierskarpskyttebataljonen Bollfras och underlöjtnant vid linjebataljonen Conradi. 
I tornet U. ingenjörslöjtnant Swerew stabskapten vid linjebataljonen Melart, och underlöjtnanten vid samma bataljon Blum, Ävensom i torn Z: ingenjörslöjtnant Chatelain samt kaptenerna vid linjebataljonen  Knorring och Peremotowskij.





Brittiska officerare på Krim år 1855
Fotografi Roger Fenton





Till vänster två franska officerare på Krim år 1855
Fotograf Roger Fenton




Franska cantinierer och vivandierer.
Dessa damer serverade de franska soldaterna förnödenheter under striderna, typ brännvin.






Kanonerna har slutat tala.
Bomarsund var på 1960-talet en av Ålands största campingplatser.
Ålands Landskapsstyrelse förbjöd sedermera tältning på området.



Bombarderat i Godby den 3 december år 2017

Johan G. Granlund

lördag 28 oktober 2017

Den gamla albumen på Norrgårds i Domarböle




I kvarlåtenskapen efter min fars kusin Herbert Granlund fick jag det stora nöjet att omhänderta en del fotografier samt ett vackert album från Norrgårds i Domarböle. En del fick jag behålla som hörde till min farfar Johan "Janne" Granlunds tid på gården men det mesta inklusive albumen övergick till farfars bror
Evert Granlunds anhöriga efter att jag först fotograferat bilderna.

Bilderna härrör till en del efter Evert Granlund, son till Mathilda och Magnus Granlund som brukade gården Norrgårds i Domarböle, men den största delen kommer från Everts hustru Idas hem.
Ida var född Karlsson och var kommen från Östergårds i Smedsböle. Här finns  fotografier från hennes barn- och ungdom samt av de syskon som emigrerade till Amerika.

Evert och Ida hade fyra barn, Svea, Karl-Erik, Göta och Herbert. Svea emigrerade och här finns en del bilder från hennes familj i Staterna.

Många av de emigrerade från, Smedsböle, Domarböle och Finby återfinner vi i San Francisco och en hel del av fotografierna är tagna i olika studios där.

Jag tyckte att det var av stor vikt att fotografierna kom tillvara och att de inte skingrades vid den efterföljande auktionen. Ett stort tack till Herberts dotter Veronica som tog vara på och överlämnade albumen och övriga fotografier.






Albumets pärm är mycket magnifik. Hårda bruna pärmar klädda i tyg och dekorerade med ornament i tunn mässingsplåt.






Norrgårds i Domarböle.
Till gården gifte sig min farfarsfar Johan Magnus Granlund med
Johanna Matilda Karlsson.
Johan Magnus, min farfarsfar var född på Granlunds i Finby, dvs. halva Sågars no. 2. Han gifte sig som man sade till "mågställe" emedan på gården fanns endast döttrar.

Här var min farfar Johan, mina farbröder Georg och Mathias och min far Bernhard födda. År 1913 köpte farfar Johan "Janne" Norrgårds i Finby no.10 och min far berättade att han åkte till den nya gården som 5-åring i en höskrinda.






Framför farstun vid Norrgårds i Domarböle. Evert och Ida Granlund med barnen
Karl-Erik, Göta och Svea.






Barnen på Norrgårds i Domarböle,
Svea, Karl-Erik och Göta
Till höger Göta gift med Bror Mattsson från Tranvik
Arrendatorer på Grelsby kungsgård i många år.






 Johan Magnus och Matilda Granlund






Enligt den tidens sed så öppnades likkistan en sista gång i hemmet.
Den döde, Johan Magnus Granlund dog den 17 april år 1914
Matilda dog den 5 september år 1927
Johan Magnus grav finns alldeles invid granhäcken på Sunds kyrkogårds östra sida.
Matildas grav har inte hittats.





Östergårds i Smedsböle.
Vi ser här familjen på Östergårds samlade utanför hemmet i Smedsböle. Yngsta dottern Ida längst till höger tillsammans med sina föräldrar Karl-Erik och Erika Johansson och invid sina två systrar och tre bröder. De använde efternamnet Karlsson eller Carlsson.
Flera av dem skulle emigrera till Amerika.
Familjen antog efternamnet Östergård år 1927.





Immigranter från Åland
Till vänster i bakre raden Sven.





Damen till vänster hette Elin Sandberg






Idas bror Eric Carlsson från Östergårds i Smedsböle





Fotografiets baksida.
Mr. Mrs. Ida Granlund
"Jag sir så gammal ut på de här korte men jag skall senda eder ett bettre lite längre fram
många helsningar från Eric C." (Carlsson)






Immigrantby i Amerika






"Mor och Mrs. Nordback är med oss"




Hälsa alla Bekanta
(osökt kommer till mig sången; hälsa dom därhemma, hälsa far och mor....)








Ungdomar från Åland
The Wheeles studio in Port Richmond N.y





Eric Carlsson till vänster, Idas bror från Östergårds i Smedsböle





Till höger, Ida och Sven Karlsson. Sven antog år 1927 namnet Östergård, i trakten kallades han för
("Smessbörs Sven")






Till höger, ungdomar från Sund, mannen längst bak är "Göstas Albert"
Text nedtill: ? ? Finlands picnic 1911

Text på baksidan av fotot till höger: Mr. Evert Granlund Domarböle Sund
Den 10 may 11
Minns du ett år tillbaka den här dagen då du lämna frisko? Jag kommer så väl ihåg den och glömmer heller aldrig. Jag hoppas du har trefligt här är det mera tort om vädret. Väntar svar på brevet. Sände ett kort och tack för cigaretterna, har du fått det





Till vänster immigrantkvinnor från Åland
Till höger, från Norrgårds i Domarböle, Karl-Erik Granlund sittande i okänd barnpigas famn
invid sin syster Svea.




Okänd dam







Okänd dam
Port Studio Jos Fischle



'



Okänd man





Okänd man
Studio Johnstone 55 Third St. 2. 10 sixth.  st.,s.f.





Okända immigranter






Okänd dam
Studio: Dan Elice 838 Market ST. San Francisco Cey






Okänd herre
Studio: Mission Studio 2822 - 2624 - ST. SF.





Okänd dam
Studio: Johnsson 10, 1/2, Sixth St. San Francisco





Okänd herre, samma studio som ovanstående foto





Okänt par
Studio: Baren Blott






Okänd dam
Studio: Alisku SF





Okänd dam





Idas syster Hilda Karlsson





I albumen finns även en del sjömansbilder.
Här ser vi till höger min farfar Johan "Janne" Granlund





Okänt fartyg och besättning
Denna tid var det vanligt att någon köpte ett dragspel i någon hamn och man poserade gärna med det.







I alla tider har alltid några ungdomar stannat hemma och inte emigrerat eller "mönstrat på" till sjöss.
Här ser vi sundsungdomar på en landsväg i byn. Ida andra från höger.
Andra från vänster Karl Johansson "Andersas Kalle" och följande Idas syster Hilda Karlsson.
Fotografiet troligen taget av Anselm Sjöblad








Till höger Elsa Sjöblad och "Göstas Elvira"
De var systrar från Trögers i Finby






Karl Johansson från Andersas i Södra Finby och Gösta Bryggman





Till vänster Idas bror Eric och till höger Hilja och Paul Lindholm





Min farfar Johan "Janne Granlund" på äldre dar, på besök hos Norrgårds i Domarböle.
Till höger Göta Mattson född Granlund.

Ytterligare några ord om Evert Granlund.
Evert var en talför man som var "kvick i mun".
Han valdes till Sunds Ungdomsförenings första ordförande då föreningen bildades år 1906.

Evert vistades i San Francisco vid tiden för jordbävningen år 1906.

Evert fungerade även som munvig auktionsförrättare i bygden.

Från syskonskaran på Östergårds i Smedsböle finns många fantastiska livsöden att omtala.

En av syskonen arbetade som sekreterare i Vita Huset bl.a. åt Amerikas president Harry S. Thruman  och nämnas kan så har i sen tid anhöriga fått julkort från Vita Huset undertecknat av president Jimmy Carter.

En av ättlingarna deltog i "Kuvaitkriget" som stridspilot.

Någon är försvunnen i Syd-Amerika och en annan  har i vilda äventyr seglat jorden runt i olika sammanhang.

En är helt försvunnen.


Bildat i Godby den 28 oktober år 2017


Johan G. Granlund