Behöver vi verkligen fyra butiksbilar i Sund?

Sunds Andelshandels butiksbil år 1967 i Hulta. Bilen jag rattade från februari 1967 till mars 1968.


Ja den frågan ställdes då 1967 i Sund för det var faktiskt sant. Det året rullade det så många butiksbilar på de krokiga vägarna i Sund. Det var Andelshandelns, Rune Meklin, Harald Berglund och en från Saltvik som hette Boris minns jag. En sannerligen brokig skara med alla olika typer av försäljningsutrymmen.

Därtill fanns det ett otal fasta försäljningsställen. Andelshandelns huvudbutik i Finby, samt filialer i Delvik och i Kastelholm. Privata Mattssons i Finby, Harald Berglund i Stenbro och Rune Meklin i Delvik.

Rune Meklins "hembyggda" butiksbil på bild från år 1964. Butiksbilsverksamheten startade familjen Meklin år 1959.

Rune Meklins nya butiksbil som han rattade i Sund och Vårdö ända fram till sin pensionering.
Bilen står här invid butiksfastigheten i Delvik.

En viktig sida i marknadsföringen förr var annonseringen på tändsticksaskar. Så gjorde även Rune Meklin.


Om jag inte är riktigt på vils så finns det bara en affär i dag i Sund, Knallen. Rätta mig om jag har fel!
 Men vi återvänder till Bedforden.
Jag hade under hösten 1966 jobbat på Finnarir och hörde att det skulle bli en ledig tjänst som butiksbilsföreståndare på  Sunds Andelshandel. Sture Blomqvist jobbade på bilen vid tillfället men han ville arbeta inne i Finbybutiken. Jag hade då varit borta från "byn" ett par år så jag längtade faktiskt hem. Jag packade mina prylar som rymdes bra  i "baggen" Ål 2900 för hemresa. Lämnade Bengt kusinen ensam i uthyrningsrummet på Öhbergsvägen. Han studerade då till sjökapten  i Navigationskolan.

På Andelshandeln var då Max Sirén chef. Det var han som anställde mig och jag tror att jag var den enda som sökte jobbet. Vid tillfället hade jag inte lastbilskörkort som fordrades så jag sattes genast i bilskola för det. Som tur var tog jag yrkesmässigt lastbilskörkort och i mitt körkort för i dag får jag köra allt utom bussar med passagerare.
Den första tiden körde så Sture bilen tillsammans med mig, jag tror någon vecka, därefter anlitades Torvald Blomqvist från Persby som chaufför fram tills dess jag fått mitt körkort. Vi hade jätteskojigt i bilen för Torvald hade en härlig humor. Vi stannade ibland i någon vägkrok och tog fram kaffetermosarna och småpratade.
Butiksbilen var en Bedford lastbil som hade påbyggts med butiksdelen. Det var helt enkelt ett stort skåp med ingång för kunderna baktill och för försäljarna från höger sida. För kunderna fanns ett fotsteg som skulle vikas upp och ner. Det blev ett evigt hoppande upp och ner minns jag, men man var ung och rask på den tiden. Inne i skåpet var det hyllor längs med sidorna från golv till tak. Där fanns ett kylskåp och en frysbox. Längst bak var försäljningsdisken och där fanns rum för ett par tre personer. På en hylla stod kassaapparaten och lådan för pengarna.

Så kom då dagen då jag kvitterade ut mitt körkort och det kändes faktiskt ganska konstigt då jag rattade ut bilen första gången. Jag hade i god till packat bilen full med paket och påsar. Vi bunkrade för det mesta i huvudaffären och för det fick vi hjälp av de andra biträdena. Man kunde bra se om en vara inte hade hög omsättningshastighet, det visade sig på skavsåren på paketen och påsarna. Bilen skulle tankas även på bensin och det gjorde vi alltid före avfärd.

Butiksbilen hade två olika rutter, den norra och den södra turen. Dessutom gjorde vi en Bomarsundstur ett par gånger i veckan. Alla turer utgick med Finby som startpunkt. De långa turerna tog hela dagen från 9 till 15 minns jag. Då det var mycket kunder blev dagarna längre förstås. Därefter skulle bilen tömmas på tomlådor och städas samt fyllas på med nya varor för nästa dags färd.
Sommartid var vi två som arbetade "ombord". Med mig jobbade Siv Kalm och därefter Margareta Granlund.

Denna tid lärde jag känna så gott som alla människor i Sunds kommun. Vi for in på de flesta småvägar och sökte upp folk. Givetvis stannade vi ju i de centrala byarna och då kom folk från alla håll och kanter. Bilden här ovan är från "Hulta centrum" Då vi stannade till här möttes vi alltid av väldigt många barn och jag minns att ungarna här var väldigt godissugna. Sommartid var ju glassen populär, men ibland krånglade frysaggregatet så glassen rann iväg. 
Norra Sundsturen var nog den mest spännande. Vägarna var ju ännu krokigare där än de är i dag. Jag minns speciellt en gång när jag fick sladd i Strömbolstads kroken just då vägen rätade ut sig upp mot stora backen. Jag hade fått en jäkla sladd och bilen gjorde ett par s-formationer då jag plötsligt hörde en duns. Jag stannade bilen och gick för att kontrollera skadan. Jo just jo, ena hörnet av skåpet var borta och i naturen låg kaffe och sockerpaketen. Jag hade fått i baksidan i en stor tall som stod invid vägen. Undra på att bilen rätade upp sig  Det blev att köra sakta hem den kvällen. Därefter till Alfons Dahl som var snickaren i byn och han lagade tillfälligt hörnet med fanerskivor minns jag.

En annan chaufför som jag hann möta flera gånger per dag på norra Sundsvägen var Roine. En dag hann jag möta honom fem gånger. Konstigt nog hände aldrig någon kollission under den tid jag körde bilen. Denna tid var för mig en bra lärdom och praktik för mitt bilkörande.

En gång blev jag faktiskt ganska rädd. Det var halt väglag en dag i Gesterbybacken. Då jag kom från byhållet och svängde in mot landsvägen som då gick i en vid böj bakom berget, fick jag inte fäste för draghjulen. Bilen började då schasa bakåt ner i backen. Jag fick ratta en bra lång väg bakåt med hjälp av backljusen men som tur var stannade den en bit ner i baken vid vägrenen. Då kom Pekka med sin lastbil och drog upp mig för backen.

En väldigt rolig historia var jag med om i Strömbolstad. Uppe på krönet vid Borgen stannade vi alltid och inväntade gårdsfolket som oftast kom och handlade. Det var en snäll tant kommer jag ihåg men har glömt hennes namn. Jag satt i hytten och väntade på att höra dunsen då hon slog fast dörren där bak, men jag hörde ingen duns, väntade ett tag till men så tänkte jag: Nä jag far till Brändbolstad som var nästa hållpunkt. Döm om min förvåning när jag kommer in i butiken ser jag tanten stå vid disken. Hon hade åkt med hela vägen. Vi skrattade båda glatt åt händelsen och jag körde så henne hem igen då hon handlat färdigt. Jag tror att samma sak hände mig en gång i Kulla backen då Lindrots barnen åkte med till Tomten.

I Brändbolstad minns jag två bröder som var ena riktiga original. Den ene kom alltid med en väl använd säck på ryggen och handlade. Jag tror han kallades för Juusa och brodern hette Kalle.

Då det var mycket kunder vissa lördagar höll sällan tidtabellen. En gång minns jag då vi kom till Tranvik var vi nästan en timme försenade. "Nåå det är dags att komma nu" var har du hållit hus i dag då? Kraxar den myndige styrelseledamoten i Andelshandeln. Jo förlåt svarade jag men jag har haft mycket kunder i dag och är faktiskt väldigt trött.
Jag minns att jag grät på hemvägen.
Annars var det väldigt roligt att komma till Tranvik byn för där var alltid mycket roliga gubbar och tanter som satt och väntade vid Vestergårds. Man satt i långa rader på stenarna runt huset.

Bedforden hade ett roligt smeknamn, "suggan". Jag vet varför den kallades så för den hostade och stånkade alltemellanåt. Ofta krånglade den rejält. Då tillkallades Tor Persson från Mångstekta. Jag minns en gång då han skruvade på bilen som stod nedanom Andelshandeln i backen. Man hörde på långt håll att han var arg: S-tan, s-tan, s-tans h-vites d-jävla förb-nnade s-tan!  Denna sång ekade och hördes över hela byn.

Sommaren 1968 var Bedfordens saga all. Då for halva styrelsen och chefen till östra Finland och hittade en annan helt underbar butiksbuss, men den skulle visa sig krångla ännu mera än Bedforden och det får bli en helt annan historia.

Butiksbilsföreståndare som verkat för Sunds Andelshandel före mig var:
Bror-Anders Källroos, Torbjörn Sjöblad och Sture Blomqvist.

Minnesanteckningarna gjordes den 12 mars 2013