söndag 31 mars 2013

Vackra ryssen Gonja i Lövviksskogen


Simon Sogonjak

Jag och min hustru Marina Sapronova från St: Petersburg, har av min äldste son Jampe fått ett angenämt uppdrag: Sök reda på min mors farsfar Simon Sogonjak som försvann under oklara omständigheter 1918 i "Den stora oredan!" 
Vi talar nu om tiden efter första världskriget som även sträckte sina armar till det demilitariserade Åland.

Men vi börjar i Gölby, exakta tidpunkten  för då Simon anlände är i skrivande stund oklar. Det kan vara redan vintern 1915 eller någon gång under år 1916. 
Över isarna kommer 1915 den första kontingenten ryska förband  och året därpå huvudstyrkan som bestod b.l.a. av "Automobilavdelningen". Det är enheter ur den ryska marinen och kustartilleriet. Största delen av manskapet var egentligen ukrainare.



Bilkommandot i Västerhamn

Det visar sig att Gölby i hjärtat av Åland är intressant för dessa styrkor. I bykärnan finns en gård, Norrgårds som verkar mest passande för herrarna. Man frågar inte om lov utan påstår att man behövde hela huset. I gården bor familjen Dahlblom med husfar som är sjuklig och mor med 7 små barn. 



Gänget är samlat, Simon i vit mössa till höger om Ztek i bildens mitt

I samma by finns en annan gård, där bor de tre unga flickorna Borg. Den ene av dem Edit, hon förälskade sig i Simon med efternament Sogonjak, från Ukraina. Hon gifte sig med den vackraste och finaste av alla. Simon var garnisonschefen Zteks närmaste man  i  "Automobilnij kommanda". Alexander Ztek var omöjlig att få för han var gift och hade sin fru, Ginja, med sig  tillsammans med sonen  Bronja.
Nämnas kan är att bland de på Åland varande ryska styrkorna under denna tid så gifte sig fem med åländska kvinnor och fyra av dem kom från Gölbygarnisonen. Edit var således en av dem.


Automobilnij kommanda i Gölby


Vi ser här hela bilkommandot samlade framför ett av transportfordonen. Vår Simon står exakt bakom de två killarna på Indian motorcykeln med vit mössa och chaufförsglasögon.





I en nyutkommen bok skriven av Kenneth Gustafsson ser vi en del av automobilförbandets medlemmar och där man transporterar en stor artilleripjäs. 

På pastorskansliet i Jomala församling finns vigselboken. Vi skall nu ta oss en titt i den. Där framgår att den 14 oktober år 1917 gifter sig bonddottern Edit Jenny Borg (28 år ) från Gölby no. 2 med maskinunderofficieren vid automobilavdelningen Simon Feodorovitch Sogonjak (27 år) från Tjernigovska guvernementet i Ryssland.
Vi öppnar en annan bok, födelseboken i arkivet. Där står att den 25 augusti år 1917 föds en son, Alexej.

Alexej skulle få flera kusiner.

Den pojken, Alexej Ekman var min svärfar, far till Rose-Marie från Ämnäs i Finström. Det var Jampes morfar. En mycket intressant person. Kort och satt med grov kroppshydda , smala ben men starka armar med enorma nävar. Stundom lugn som en filbunke men som i ett ögonblick kunde bli en ursinnig tiger.
Men nu vill vi alla veta sanningen om vart Simon tog vägen för han försvann nämligen i "Den stora oredan" år 1918 och har aldrig därefter hörts av. Vi vill ha tag i hans minne, var exakt i Ukraina var han född, har han sin släkt kvar där och vilka är de?


Enligt uppgifter transporterades de ryska styrkorna bort från Åland i olika omgångar beroende på varifrån i det ryska riket de härstammade. De ukrainska soldaterna fördes via Eckerö till det svenska slagskeppet Sverige som där låg förankrat, och fördes så via Sverige till sitt hemland. Frågan är om Simon fanns med i den transporten?





På bilden ovan ser vi Alexej Ekman som andra från höger. Hans syster Saga står andra från vänster.

En för några år sedan, gör jag en naturvandring med Christer Carlsson f.d. redaktör på Ålandstidningen och etnolog Conny Andersson. Vi ville gå längs vandringsleden som löper igenom norra Finby emot Lövvikbergen. Där har Conny mycket att visa på bergskrönen. Vi har en vidsträckt utsikt över byarna Finby, Domarböle och emot det sägensomspunna Lövvikhemmanet. 

Uppe på ett av krönen, på Boberg, ser vi ett stort kummel och där säger Conny att ryssarna hade någon form av postering. Vi går längre fram på stigen och så plötsligt säger han: Ja här är grottan som det lär ha bott en ryss i under första världskriget och man kallade honom för Gonja. Jag började fundera på namnet, det lät på något vis bekant, men jag kopplade inte just då..






Grottan på Lövvikbergen. Småstenarna är ditlagda av människohand.

För en liten tid sedan bläddrade jag i Connys uppsats, "Kring kyrksunden". I slutet av uppsatsen kom jag till en rubrik, "Boberg under senare tidevarv". Jag läste med stigande intresse: Fru Elin Karlsson, (f. 1910 i Lövvik, numera bosatt i Strömbolstad) berättade för mig att grottan redan i hennes barndom var förtäckt. Hon minns att de som barn var rädda för att gå dit, de trodde nämligen att någon bodde där. Under första världskriget hade ryssarna ett spaningstorn av trä uppe på berget, varifrån man har god utsikt över norra Sund och Orrdalsklint. Uppe på berget finns fortfarande stenkonstruktioner, vilka tyder på någon form av spaningsverksamhet. 


Elin har också många minnen av vardagen i  ryssarnas närhet. Soldaterna kom ofta ner till gården för att få bröd. Folk berättade att ryssarna spanade med kikare uppe på höjden, så barnen gömde sig i buskarna för att inte synas. Så småningom anlände tyskarna till Åland. De letade efter ryssarnas krigskassa. De vände nästan på varje sten i skogen berättar Elin. En ryss som hette Gonja, blev kvar efter att de andra antingen blivit tillfångatagna eller hunnit fly. Gonja kunde lite svenska och han trakterade balalajka på ett ypperligt sätt. Detta instrument hade han tillverkat själv. På dagarna gömde han sig i skogen och nattetid sov han i gården. han försvann efter ett halvt år. Elin antar att tyskarna fångade honom. Det är troligt att Gonja höll sig gömd i grottan. kanske ryssarna även använde den som förvaringsutrymme för t.ex. ammunition. Dess närhet till bergstoppen talar i alla fall för att de kände till även detta utrymme.

Stackars Gonja, hade du kallt där i grottan, hur fick du mat? Förstås fick du mat i Lövvik. Och visst kunde du lite svenska, du var ju gift med en gölbyflicka och hade en liten son  Alexej, som du skulle "datja" med. Att spela balalajka, det var viktigt för dej och den lämnade du inte efter dej. Du smög dig även till Gölby någon natt och hälsade på frun efter att Alexej fötts, det är ju helt naturligt.

Jag kommer att hitta dej en vacker dag!


Johan


Vi har under våren varit i kontakt med det Ryska statliga arkivet för marinen i St. Petersburg och efter en lång väntan fått tag i detta dokument. Här finns angivet personer som deltog i Gölby "Automobilkommanda"






I detta dokument hittade vi då underofficer Simon Feodorovits Sogonjak. Gick in i armén år 1912

från Tjernigov provinsen  i nuvarande Ukraina, Nezhinskiy distriktet, residensstaden Talalaevskoj och byn Senjoki (Sinjakov) och översatt till svenska Blåmärket.





 Här framgår att han var bondson.




 Dokumentet undertecknat den 1.6 år 1917 i Mariehamn och har nummer 401.




 Ett annat register över militärkommandot på Åland den 1.6 1917




Här framgår att Simon var ogift, och fungerade som förste underofficier för maskinrummet och gick in i armén år 1911.
Registret upptar sammanlagt 81 personer.


Nu har vi från arkivet i St. Petersburg fått mera information om Simon Sogonjak. Vi har nu hela hans militära karriär kartlagd fram till det han kom till Åland och Gölby.





Texten på pärmbladet lyder i översättning ungefär: Förteckning över sjömän inom Ryska Östersjöflottan.




Här har nedtecknats de första uppgifterna om Simon då han gick in i armén den 7 november år 1911.
Simeon Feodorovitj Sogonjak.
Kommande från: Chernigov, provinsen Talaevskij och byn Sinjakov.
Född den 27 januari år 1890
Längd 172 cm och 88 cm över bröstet
Religion: ortodox, ogift, kan läsa och skriva
Yrke: Smed
Utses att tjänstgöra i Baltiska flottan.



 I detta dokument finns bokfört alla Simons tjänstgöringar, befordringar o.s.v. Här framgår att han tjänstgör som II matros den 19 februari och den 21 mars samma år går han i en kurs i maskinlära. Redan den 7 april står han antecknad som befäl på skolskeppet Ocean. Detta skepp blev sedermera efter revolutionen omdöpt till Komsomolets.



.
Den 1 april står han som befäl i maskin för fartyg i I mindivisionen.
Den 4 mars år 1913 fick Simon en bronsmedalj till minne av ätten Romanovs 300- åriga dynasti.
Den 28 april år 1914, utexaminerad underofficer.
Den 1 januari 1915, utnämnd till I underofficer av I graden för sjömän
Den 23 februari år 1916 avresa till Automobilkommanda och Åland
Den 1 januari år   1917 utnämnd till I officer i militären.

Ja här har vi beviset på det som har berättats om Simon att han var chefens högra hand.

I eftermälet efter dessa "ryssar" som gifte sig med åländska kvinnor har det sagts att de blev tvingade att lämna Åland även fast de hade barn med sina hustrur. En sådan var Simon. Han försvann. Men vart?
Då jag arbetade med min bloggartikel om Vita Björns märkligaste fånge Lev Kamenev fann jag i boken "När Finlands öde avgjordes" några skildringar från Frihetskrigets dagar en tioårs-jubileumsbok följande information skriven av t.f. landshövding Hjalmar von Bonsdorff, som den 5 mars 1918 hade just anlänt till Åland:

På redden (Eckerö) lågo svenska pansarskeppet Sverige med amiralen greve Ehrensvärd, en svensk kononbåt och ett par handesfartyg samt närmare land tyska slagskeppen Rheinland och Westfalen, förande konteramiral Meurers flagg. Dessutom låg där en stor tysk transportångare, varifrån hästar, furage och ammunition som bäst lastades ut på isen. Från land åter kom den ena skaran ryska soldater efter den andra och samlade sig under sina respektive ryska, ukrainska, polska, estniska nationalfärger för att inskeppas på den väntande svenska båten för vidare befordran över Sverige till sin hemorter.

Frågan man ställer sig, var Simon med vid detta tillfälle eller höll han sin undan?
För att bringa klarhet i frågan tog jag kontakt med riksarkivet i Stockholm och de meddelar mej i ett mejl den 1 juli år 2016 att det finns listor på alla dessa soldater i deras arkiv.
Det är nu för mej att göra en "stockholmsresa" igen då.

Karasjåat i Godby den 4 juli år 2016

Johan Granlund

Råstenar runt Finby by i Sund anno 1770

5-stena rå no:10 på Högberg i Finby Myran


Åren 1770 - 1775 företogs storskifte i Finby Sund. Inför detta enorma projekt passade man på att först "jäla" in byn med råstensinpackningar benämnda 5-stena rår av det slag vi ser på ovanstående bild. Det är frågan om  14 stycken 1,5 + 1.5 meters stenfundament med 4 hörnstenar och en i mitten stående s.k. "hjärtsten".
Man utförde detta projekt i två omgångar. Den södra linjen börjar med no.1 Degerstensrån som finns ett hundratal meter söderut från Sportkila idrottsplan, invid Tranviksvägen, och slutar med no: 7 på holmen Siggskär eller Gränskär som man numera säger.
De olika rösena löper här norr om Tranvik byn så att no: 2 finns en bit in på östra sidan av Tranvikvägen och därpåföljande strax norr om Berglunds och går vidare över Byberg  och Landholm osv.





Denna kartskiss föreställer placeringen av stenarna 1 och 2  på Tranviksskogen.
No 1 kallas Degerstensrå

Nästa linje börjar på Finbybergen söder om Lövvik med no: 8 kallad Korsbergsrån. Linjen löper så över Lövviksvägen österut så att no: 10 finns på Högberg (även kallad Sionsberg) och finns på vår avbild här ovan. Rån går så vidare söder om Gunnarsby och går över landsvägen strax söder om f.d. Vivasteby mejeri.




Här ser vi den norra linjen och no 10 på Sionsberget. Den streckade linjen till vänster är Lövviksvägen.

 På Norrgårds
markers Långberg finns ett par rösen. Därefter går linjen rätt ned mot Finbyvikarna och följer dikesådrans mitt för att i Svinesund gå rättemot Siggskär eller Gränskär som vi kallar ön numera.

Av oförklarliga skäl finns ingen rågång utmärkt mellan dessa linjer väster om Smedsböle och Domarböle alltså mellan Degersten vid Sportkila och Korsberg vid Lövvik.

En annan tanke som slog mig var att, tänk att alla dessa stenrösen fått stå orörda. Ingen har blivit särkilt rubbad, alla står som monument över en gången tid och de flesta människor känner inte till vad de tjänat till.

Då jag vid ett diskussionstillfälle visade dessa kartor för intresserade tranviksbor sade en av de närvarande bönderna: Nåmen det var ju en såndär "rösa" som jag körde över med skogstraktorn en gång!

En omständighet som man bör beakta i sådana sammanhang är att i äldre tid var man oerhört rädd om alla olika former av stenkonstruktioner i naturen. Man hyste en nästan spöklig inställning till de fornlämningar som fanns i skog och mark. Månne där fanns inneboende andar som man inte ville störa? Nåja, vi får vara tacksamma för det i alla fall i dag.

Vi kanske skall ta och läsa lite vad som står i de protokoll som man kan hitta i Ålands Landskapsarkiv över dessa händelser. För linjen emot Tranvik läser vi följande:


Rågångsbeskrivning omkring Finby ägor - som skiljer Dommar, Svens oh Smedböle samt Tranviks och Finby Byar ifrån hvarandra.

No. 1.
Degerstens 5-stena rå, varandes denne rå belägen på en bergagtig mark, rätt på västra sidan om Tranviks kyrkioväg, och uti N.O (nordost) fem aln ifrån en stor oformlig sten. Hjertsten är satt stående med de fyra sidostenarne omskolad af en viggsform, spruken efter längden med afslagen spets, hvaraf hälften är löspåliggande. höjden ofvan jord är 3 kvarter, 1,5 aln long efter den afslagne ryggen i och äfven så bred på de flata sidorna vid roten, visar väderstrecken nämligen med spetsen S.W. Till S. Efter flata sidorna - N.O. och S.W. Litet västligare, the öfrige kanterne efter afslagningen visa N. till O. Öster, söder och väster och norr sidorna ligga uti N.O, S. O, S. W, och N.W. om samma hjertsten.

Härvid inställde sig såväl samtelige Finby åboerne med theras Krono Fullmägtig Länsmannen Wälaktad Jonas Broman, jämvel Tranviks öboerne samt nämndemännerne Johan och Hindrick Olofssöner ifrån Mångstekta, utvisandes skillnaden till:

No: 2
Stenbro 5-stena rå, som befants ligga på et litet slätt berg uti S.S.W oh N.N.O, N.W til W och S.O til O. Härifrån til,

No 3
Norråker Rån, som består af 5 stora oh kullriga stenar, på en bergsklint liggande i form af ett 5 -stena rös och til

No 4
Bybergs 5-stena rå på et högt berg liggande uti s.o. och N.w.N.N.O och S.S.W vidare til

No 5
Svedje rån, 5-stena rå, af små stenar på et litet lågt berg lagde uti S.O och N.O och de andre desemot svarande strecken. Härifrån denne sistnämde påstådda tranviksboerne linea resta till

No 6
Landholms rån, bestående af 5-stene oformlige och kullrige stenar, lagda och i form af en 5 -stena rös på en liten bergsklint liggande uti en beteshage, som blifver nyttjad av hemmanet no 2 i Finby.
Och sist till Siggskär varest upgafs en rå

No 7.
Som af en närstående kullblåst tall blifvit rubbad, men nu efter parternes begåvan lagd i dess förra ordning i form af ett 5-stena rös.
Råskillnaden mellan denne och Böhlkes Byar, blef ifrån No :1 till

   No: 8,
Korsbergsrån af Landtmätaren Herr Anders Norrstedt år 1759 upgången å sätt och beskifven som thess protooll utvisar ifrån No: 8 Korsbergsrån upstakades i närvaro af Löfviks oh dennes Byåboer till

No, 9 osv.....man fortsätter så vidare norr om Finby emot  Finbyvikarna, Svinesund och Siggskär( Gränskär) där linerna möts.

Detta protokoll är uppgjort den 1 april år 1763 av lantmätare Kristian Braxer. Denna lantmätare var från Esbo i Finland och fick sin examen år 1761. Han vikarierade för Anders Norrstedt år 1762 och blev ordinarie på Åland år 1769 efter honom.

En sak är i alla fall säker, skulle dessa herrar i dag läsa vad som står i lokaltidningarna om kommunsammanslagningar så skulle de vända sig i sina gravar.


Att metoderna för anläggande av rår mellan byar har gamla anor ser vi av Västmannalagen som ger följande definition för ett rör.

Om rår och rör och hurudana råmärken bör vara utformade.

Det är rör, där femstenar äro en i mitten och fyra utanför. Fyra stenar eller mer bör heta rör.
Ej må färre stenar kallas råmärken mellan byar. Tvista med varandra två stenar och en sten, då har tvåstensrör vitsord. Tvista tvåstensör och trestensrör, då ha trestensrör vitsord. Fyra stenar hava vitsord framför tre och fem framför fyra. Femstenar skola ligga i varje tomtrå. I farvägsrå må tre stenmar ligga, så och i urtjällsrå. Mellan åker och ängstegar må två stenar kallas rå. Stake och sten och ben må man kalla rå¨. Stake och sten må man kalla rå. Ben och sten må man kalla rå. Åt en sten gives inga vitsord. Om ej rå och rör kunna finnas, ej heller gärdesgård då skall gräns mellan byar gå mitt i åar eller sund. 







En mycket vacker och välvårdad råstensparad hittade jag i norra Finbybergen. För mig är det oklart varför man uppgjorde tre olika rårstensrör i rad, har aldrig sett något liknande förut men vacker är den.

Nedskrivet den 31 mars år 2013

 









 

fredag 15 mars 2013

När ryske kejsaren fiskade olovligt i Kyrksundet




Kyrkbotn fullastad med kyrkfolk från Hulta.


Ovanstående bild var införd i tidningen Åland för ett antal år sedan. Bilden är mycket känd och visar kyrkfolk från Hulta som annandag jul år 1912 ror över till Sunds kyrka från östra Kyrksundet mot kyrkan ca 5 km mot väster. Jag vill återkomma till identifiering av personerna men kan nämna att flickan främst i mitten är Irene Bryggman född Gustafsson. Hennes mor hette Charlotta och var född Granlund från Finby.

Vi har i dagarna läst i Nyan om en väg i Sibby som heter Kejsarstigen vilken påminner om den dag på 1880-talet då den ryska kejsaren Alexander III med gemål med följe besökte byn och bad om att få fiska kräftor mitt i sommaren då de ännu var olovliga för fångst. Jag hittade i tidningen Åland årgång 1952 denna fantastiska historia berättad av Sibbybon Evert Österlund och återgiven av "Den fridsamme"  Axel Danielsson från Tranvik.

Kejserlig kräftfångst i Kyrksundet

För tidningen Åland berättade den minnesgode 78-årige ålänningen Evert Österlund i Sund hur kejsar Alexander III med sin familj firade sommaren på Åland i juli månad  något år in på 1880-talet.. Evert Österlund var bara 11 år på den tiden men kommer bra ihåg hur en del av den kejserliga krigsflottan då hade sin station i Notviken norr om Bomarsund. Om detta vittnar ännu i dag en lodrät bergvägg i vilken ett 50-tal namn på ryska krigsbåtar finnes målade.


-På den tiden fanns det i min hemtrakt stora ökor som rymde bortåt 30 personer. Båtarna ägdes o underhöllos av bönderna i byarna Sibby, Mångstekta och Hulta och användes för kyrkfärder från Sibby strand vid östra Kyrksundet till Sunds kyrka. Sjövägen var 5 kilometer lång och varje öka drevs fram av 3 par kraftiga karlar.


-En dag kom till Sibby ett kejserligt bud som meddelade att kejsaren önskade ut på kräftfångst och att några gossar i byn för den skull kunde komma över till en udde på andra sidan sjön. Båtarna skulle vara utrustade med det som fordras för kräftfångst. Vi var 8 gossar i åldern 10 - 15 år som klockan 10 hoppade i ett par av kyrkökorna och rodde över sjön till den avtalade mötesplatsen. Den platsen fick sedan namnet Kejsarudden och bör det namnet än i dag. Av de gossar som var med i båtarna finns inte många kvar i livet.


-När vi hade rott över sjön - det var ungefär 1 kilometer- kom smånigom den kejserliga familjen med uppvaktning och folk som kunde både ryska och svenska. Kejsaren frågade genom tolken en äldre person på stranden om vi pojkar i båtarna var att lita på. Frågan ställdes till bonden Per August Persson som förstod ryska ganska väl, men det anade naturligtvis varken kejsaren eller någon annan i hans sällskap. Hur förvånad blev inte kejsaren när Per Persson på ryska svarade att visst kunde man lita på pojkarna. Språkkunnigheten hos Per Persson gladde kejsaren så mycket att han en ganska lång stund språkade med den enkla odalmannen.


-Vi hade en riktigt gemytlig stund berättade sedan Persson. Vi pratade om allt möjligt och jag höll nästan på att glömma att jag då pratade med dåtidens mäktigaste regent.


I vår båt kom de två kejserliga sönerna. De talade bara ryska och vi svenska men snart förstod vi varandra ändå. På en liten stund blev vi mästare i teckenspråk. På land stod folken och förmanade oss gossar att inte fara för långt ut utan hålla oss ganska nära stranden.


Hur roligt hade vi Sunds-pojkar inte tillsammans med de kejserliga sönerna. Vi fiskade, pratade i munnen på varandra på olika språk och förde en livlig teckenkonversation.
Tydligt märkte vi Ålands-grabbar hur de ryska gossarna njöt av att på ett otvunget och kamratligt sätt få vara tillsammans med några vanliga gossar i dess egen ålder. Länge var vi ute på sjön och drog kräftor innan tolken på land ropade att vi på kejsarens order skulle ta upp fångstredskapen och ro iland.


Varken vi eller kejsarsönerna var nöjda med uppmaningen. De ryska gossarna teknade åt oss att inte göra någon brådska och själva var de hur långsamma som helst när de gjorde sig klara för återfärden.


-Vi fick sedan veta av bonden Persson att kejsaren frågat hur det var med kräfttillgången i trakten och fått till svar att kräftorna i Sundsvattnen var fredade och därför inte fick fångas.
-Jasså svarade kejsaren, det visste jag inte varpå han ropade till tolken att kräftfångsten genast skulle avblåsas.


-Vi har kommit hit till Åland för att få några trevliga sommarveckor fortsatte kejsaren, vi har kommit hit för att ni på Åland är så vänliga och glada och för att få vara i er vackra natur. Vi har inte kommit hit för att bryta mot Finlands lagar.


När vi gossar kommit i land sade tolken till oss att vi som skött båtarna skulle gå fram till kejsaren. så gjorde vi och jag minns än i denna dag hur stolta vi var då vi ur kejsarens hand fick vasin 10-marks guldslant. Genom sin tolk tackade kejsaren oss för vårt besvär och den klyftigaste av oss tackade å våra vägnar för de vackra penningar vi fått. När tolken översatte detta för sin herre, såg vi hur kejsaren tittade på oss med ett glatt leende.


Naturligtvis hade ryktet gått med ilfart i trakten att kejsaren skulle ut på kräfttur. När därför den kejserliga familjen med uppvaktning åter kommit i land var stranden fullpackad av ortsbor som i sina bästa söndagskläder stod och tittade. Mest var det kvinnor och barn.


Kejsarinnan blev mycket populär när hon, som hon alltid brukade göra, samtalade med folket. Hon samlade kvinnorna runt sig och frågade dem om arbetsförhållandena i Sund och mycket annat. Hon gladde sig åt att så mycket liknade hennes eget fosterland Danmark. -Det märks både på folkseder, kläder, bostäder och jordbruk och mycket annat sade kejsarinnan bl.a.


- Innan hur det gick sedan, vill jag bara skjuta in att min far den tiden ägde ett par små fina svarta hästar, så lika både till storlek och utseende att grannarna frågade honom om han inte skulle spänna dem för höskrindan och köra och möta kejsarfamiljen när de höga gästerna kom iland vid postbryggan i Delvik. Far min var genast med på det och spände för skrindan, lade ett tjockt lager nybärgat hö i den och bredde en grann rya över. Skrindans sidor kläddes med vackert färskt björkris som man plägade göra när det var fest och man skulle ut och åka.


Framkommen till bryggan blev far tillfrågad av den kejserliga tolken om han kommit för att skjutsa kejsarfamiljen. Jo, jag hade tänkt det, svarade far, och då steg tolken jämte fyra förnäma damer upp i skrindan. Far satte fart på hästarna och skrindan skumpade iväg längs vägen.
Efter en stund såg far en herre och en dam samt två halvvuxna gossar som gick vid vägkanten. De var klädda som allmogen då de går på söndagspromenad i byn. Far frågade tolken om inte dessa hörde till sällskapet i skrindan, och fick till svar, -det är kejsaren med maka och sina två söner.
-Här på Åland, hade kejsaren sagt till tolken, har vi bara vänner och därför kan vi röra oss fritt utan livvakt. vi föredrar att ta en promenad efter fisketuren.


När sällskapet i skrindan åkt så långt de skulle, frågade tolken far vad skjutsen kostade, - ingenting, svarade far, men då sade tolken att inte skulle far spilla bort sin arbetstid för ingenting och så gav han far 20 mark och tackade honom för hans vänlighet oh tjänstvillighet.
Ja så kunde det gå till när en kejsare med familj skulle ut och fånga kräftor på 1880-talet.


Paruski den 15 mars år 2013





                                                   Lördagen den 10 juni 1995 sjösätts under högtidliga former den nytillverkade "körkbotn" vid Örn i Sibby. Bror-Åke Lindholm med sin dragare kallblodet Tenori. Spelmän, Erik Lindholm, Johan Granlund, Börje Lindholm och Aulis Lind.

onsdag 13 mars 2013

Behöver vi verkligen fyra butiksbilar i Sund?

Sunds Andelshandels butiksbil år 1967 i Hulta. Bilen jag rattade från februari 1967 till mars 1968.


Ja den frågan ställdes då 1967 i Sund för det var faktiskt sant. Det året rullade det så många butiksbilar på de krokiga vägarna i Sund. Det var Andelshandelns, Rune Meklin, Harald Berglund och en från Saltvik som hette Boris minns jag. En sannerligen brokig skara med alla olika typer av försäljningsutrymmen.

Därtill fanns det ett otal fasta försäljningsställen. Andelshandelns huvudbutik i Finby, samt filialer i Delvik och i Kastelholm. Privata Mattssons i Finby, Harald Berglund i Stenbro och Rune Meklin i Delvik.





Rune Meklins "hembyggda" butiksbil på bild från år 1964. Butiksbilsverksamheten startade familjen Meklin år 1959.






Rune Meklins nya butiksbil som han rattade i Sund och Vårdö ända fram till sin pensionering.
Bilen står här invid butiksfastigheten i Delvik.


En viktig sida i marknadsföringen förr var annonseringen på tändsticksaskar. Så gjorde även Rune Meklin.


Om jag inte är riktigt på vils så finns det bara en affär i dag i Sund, Knallen. Rätta mig om jag har fel!

 Men vi återvänder till Bedforden.
Jag hade under hösten 1966 jobbat på Finnarir och hörde att det skulle bli en ledig tjänst som butiksbilsföreståndare på  Sunds Andelshandel. Sture Blomqvist jobbade på bilen vid tillfället men han ville arbeta inne i Finbybutiken. Jag hade då varit borta från "byn" ett par år så jag längtade faktiskt hem. Jag packade mina prylar som rymdes bra  i "baggen" Ål 2900 för hemresa. Lämnade Bengt kusinen ensam i uthyrningsrummet på Öhbergsvägen. Han studerade då till sjökapten  i Navigationskolan.

På Andelshandeln var då Max Sirén chef. Det var han som anställde mig och jag tror att jag var den enda som sökte jobbet. Vid tillfället hade jag inte lastbilskörkort som fordrades så jag sattes genast i bilskola för det. Som tur var tog jag yrkesmässigt lastbilskörkort och i mitt körkort för i dag får jag köra allt utom bussar med passagerare.
Den första tiden körde så Sture bilen tillsammans med mig, jag tror någon vecka, därefter anlitades Torvald Blomqvist från Persby som chaufför fram tills dess jag fått mitt körkort. Vi hade jätteskojigt i bilen för Torvald hade en härlig humor. Vi stannade ibland i någon vägkrok och tog fram kaffetermosarna och småpratade.
Butiksbilen var en Bedford lastbil som hade påbyggts med butiksdelen. Det var helt enkelt ett stort skåp med ingång för kunderna baktill och för försäljarna från höger sida. För kunderna fanns ett fotsteg som skulle vikas upp och ner. Det blev ett evigt hoppande upp och ner minns jag, men man var ung och rask på den tiden. Inne i skåpet var det hyllor längs med sidorna från golv till tak. Där fanns ett kylskåp och en frysbox. Längst bak var försäljningsdisken och där fanns rum för ett par tre personer. På en hylla stod kassaapparaten och lådan för pengarna.

Så kom då dagen då jag kvitterade ut mitt körkort och det kändes faktiskt ganska konstigt då jag rattade ut bilen första gången. Jag hade i god till packat bilen full med paket och påsar. Vi bunkrade för det mesta i huvudaffären och för det fick vi hjälp av de andra biträdena. Man kunde bra se om en vara inte hade hög omsättningshastighet, det visade sig på skavsåren på paketen och påsarna. Bilen skulle tankas även på bensin och det gjorde vi alltid före avfärd.

Butiksbilen hade två olika rutter, den norra och den södra turen. Dessutom gjorde vi en Bomarsundstur ett par gånger i veckan. Alla turer utgick med Finby som startpunkt. De långa turerna tog hela dagen från 9 till 15 minns jag. Då det var mycket kunder blev dagarna längre förstås. Därefter skulle bilen tömmas på tomlådor och städas samt fyllas på med nya varor för nästa dags färd.

Sommartid var vi två som arbetade "ombord". Med mig jobbade Siv Kalm och därefter Margareta Granlund.

Denna tid lärde jag känna så gott som alla människor i Sunds kommun. Vi for in på de flesta småvägar och sökte upp folk. Givetvis stannade vi ju i de centrala byarna och då kom folk från alla håll och kanter. Bilden här ovan är från "Hulta centrum" Då vi stannade till här möttes vi alltid av väldigt många barn och jag minns att ungarna här var väldigt godissugna. Sommartid var ju glassen populär, men ibland krånglade frysaggregatet så glassen rann iväg. 

Norra Sundsturen var nog den mest spännande. Vägarna var ju ännu krokigare där än de är i dag. Jag minns speciellt en gång när jag fick sladd i Strömbolstads kroken just då vägen rätade ut sig upp mot stora backen. Jag hade fått en jäkla sladd och bilen gjorde ett par s-formationer då jag plötsligt hörde en duns. Jag stannade bilen och gick för att kontrollera skadan. Jo just jo, ena hörnet av skåpet var borta och i naturen låg kaffe och sockerpaketen. Jag hade fått i baksidan i en stor tall som stod invid vägen. Undra på att bilen rätade upp sig  Det blev att köra sakta hem den kvällen. Därefter till Alfons Dahl som var snickaren i byn och han lagade tillfälligt hörnet med fanerskivor minns jag.

En annan chaufför som jag hann möta flera gånger per dag på norra Sundsvägen var Roine. En dag hann jag möta honom fem gånger. Konstigt nog hände aldrig någon kollission under den tid jag körde bilen. Denna tid var för mig en bra lärdom och praktik för mitt bilkörande.

En gång blev jag faktiskt ganska rädd. Det var halt väglag en dag i Gesterbybacken. Då jag kom från byhållet och svängde in mot landsvägen som då gick i en vid böj bakom berget, fick jag inte fäste för draghjulen. Bilen började då schasa bakåt ner i backen. Jag fick ratta en bra lång väg bakåt med hjälp av backljusen men som tur var stannade den en bit ner i baken vid vägrenen. Då kom Pekka med sin lastbil och drog upp mig för backen.

En väldigt rolig historia var jag med om i Strömbolstad. Uppe på krönet vid Borgen stannade vi alltid och inväntade gårdsfolket som oftast kom och handlade. Det var en snäll tant kommer jag ihåg men har glömt hennes namn. Jag satt i hytten och väntade på att höra dunsen då hon slog fast dörren där bak, men jag hörde ingen duns, väntade ett tag till men så tänkte jag: Nä jag far till Brändbolstad som var nästa hållpunkt. Döm om min förvåning när jag kommer in i butiken ser jag tanten stå vid disken. Hon hade åkt med hela vägen. Vi skrattade båda glatt åt händelsen och jag körde så henne hem igen då hon handlat färdigt. Jag tror att samma sak hände mig en gång i Kulla backen då Lindrots barnen åkte med till Tomten.

I Brändbolstad minns jag två bröder som var ena riktiga original. Den ene kom alltid med en väl använd säck på ryggen och handlade. Jag tror han kallades för Juusa och brodern hette Kalle.

Då det var mycket kunder vissa lördagar höll sällan tidtabellen. En gång minns jag då vi kom till Tranvik var vi nästan en timme försenade. "Nåå det är dags att komma nu" var har du hållit hus i dag då? Kraxar den myndige styrelseledamoten i Andelshandeln. Jo förlåt svarade jag men jag har haft mycket kunder i dag och är faktiskt väldigt trött.
Jag minns att jag grät på hemvägen.
Annars var det väldigt roligt att komma till Tranvik byn för där var alltid mycket roliga gubbar och tanter som satt och väntade vid Vestergårds. Man satt i långa rader på stenarna runt huset.

Bedforden hade ett roligt smeknamn, "suggan". Jag vet varför den kallades så för den hostade och stånkade alltemellanåt. Ofta krånglade den rejält. Då tillkallades Tor Persson från Mångstekta. Jag minns en gång då han skruvade på bilen som stod nedanom Andelshandeln i backen. Man hörde på långt håll att han var arg: S-tan, s-tan, s-tans h-vites d-jävla förb-nnade s-tan!  Denna sång ekade och hördes över hela byn.

Sommaren 1968 var Bedfordens saga all. Då for halva styrelsen och chefen till östra Finland och hittade en annan helt underbar butiksbuss, men den skulle visa sig krångla ännu mera än Bedforden och det får bli en helt annan historia.

Butiksbilsföreståndare som verkat för Sunds Andelshandel före mig var:

Bror-Anders Källroos, Torbjörn Sjöblad och Sture Blomqvist.

Minnesanteckningarna gjordes den 12 mars 2013





  


söndag 10 mars 2013

Sågars i Finby


Sågars mangård i Finby



Vi ser här Sågars mangårdsbyggnad  som den tedde sig i den åländske konstnärinnan Minna Nyströms målning från medlet av 1940-talet.
Minna var "tusenkonstnärinnan" som avporträtterade åländska bondgårdar just denna tid.

Byggnaden är uppförd på 1840-talet och ser likadan ut även i dag.





Sågars i augusti år 2013


Enligt Håkan Skogsjö i boken Familjer och gårdar i Sund var Sågars gården en av de största i Finby och taxerade på 1600-talet för 198 jordmarker. På en karta från denna tid hade gården även en egen humlegård med 60 störar samt dessutom en väderkvarn. I Finby hade även Lundgrens och Norrgårds en sådan.
Av Finbys 11 gårdar har Sågars gårdsnummer 2.

 Efter "stora ofreden" 1714-21 dröjde det ända till 1740-talet innan gården befolkades igen. Hit flyttade då "sågaren"  Johan Mattsson bördig från Lokalax i Åboland. Han var då den som fick ge gården sitt namn Sågars.

Vi skall nu gå på besök till familjen Karl Erik Johansson på Sågars en vårdag i maj 1916 . Värdfolket tar emot på gårdsplanen och ber oss stiga in i bersån som finns bara några meter från mangårdsbyggnaden.
Sågars ungdomarna i bersån

Sågars ungdomarna poserar för fotograf Anselm Sjöblad från Finby. Anselm var under denna tid mejerist på Vivasteby mejeri men bedrev en flitig fotodokumentation över livet och människorna i Finby denna tid. 
I bildens mitt sitter äldsta dottern Celia gift Kalm och bakom henne gårdens son Lars som sedermera blev bonde på gården i medlet av 40-talet. Tvillingarna Anna Hjördis och Anna Mileid flankerar. 

Bakom i bild ser vi gårdens väderkvarn och granngården Janses. Kvarnen var f.ö. en av de vackraste i byn denna tid emedan hela kvarnhuset var timrad i stock. Jag minns mycket väl kvarnen från barndomstiden då vi lekte "kurragömma" i gårdens olika uthus och mangårdsbyggnadens vindsskrubbar. Kvarnen revs på 60-talet.

I Svensböledagboken skriver Johan Erik Lindström följande notering: 
År 1844 Emellan den 17 och 18 Januari var en Gruvelig Storm så att Sågars quarnen i Finby Ramla omkull.



Sågars familj samlad i gårdens kök






Nu har värdfolket bjudit in oss till Sågars stora kök. Familjen samlas för gruppfoto runt köksbordet och framför tramporgeln.
Vi ser värdfolket Karl Erik och Anna (född Ingman). Bakom bordet i bildens mitt står äldsta dottern  Celia och hennes man Bernhard Kalm. Familjen Kalm kom att bosätta sig i Bomarsund i en vacker villa nära gamla hamnen. Bakom mor Anna och framför sonen Lars ser vi tvillingarna Anna Hjördis och Anna Mileid som  båda föddes den 18 november 1899.
 Längst fram till höger sitter yngsta dottern Anna Helena. Anna Helena, Lars och Karl Viktor som dog i tidig ålder var trillingar, dvs. de var alla födda den 1 september år 1902.
 Helena skulle leva endast några månader efter att detta fotografi tagits. Familjen Johanssons barn led nästan alla av denna tids gissel "sockersjukan".



I min fars album finns många fotografier av Lars Johansson emedan min far Bernhard, hans bror Mathias och Lars var barn och ungdomskamrater. Man kan se dem tillsammans på olika utfärder och nöjestillställningar runtom på Åland. De hade under en tid även en traktor, Fordson Major tillsammans i bolag vilket var väldigt vanligt denna tid. Synd att denna tradition att ha jordbruksmaskiner i bolag upphört.








Lars Johanssson, här någonstans på Åland på 1950-talet.

Sågars var en gård där vi ungdomar trivdes på och jag minns med saknad och värme alla gånger vi vistades där.



Skrivet den 11 mars 2013















onsdag 6 mars 2013

Esbo-rymling mördade 18-årig Sundsflicka





Tina Karlsson från Östergårds i Brändbolstad


Sommaren 1952 skulle gå till historien då århundradets mest avskyvärda brott utfördes på Åland. Det var sommaren då inte mindre än 3 råa våldtäktsförsök och  ett våldtäktsmord uppdagades. Den första händelsen utspelade sig 1 vecka före mordet på Tina Karlssson från Sund Brändbolstad. Det andra försöket till våldtäkt skedde på Klinten bara några timmar före mordet. Det tredje försöket hände likaså på Klinten endast 6 veckor efter mordet. Men vi skall inte gå händelserna i förväg utan ta dem i tur och ordning.

Att våldtäkt och antastande av små barn skulle vara en sentida företeelse får man avskriva efter att tagit  del av de händelser som utspelades denna sommar.

Lördagen den 28 juni 1952 får de åländska tidningsläsarna i sin dagstidning se att sundsflickan Tina Karlssson är försvunnen sedan torsdagskvällen den 26 juni.
Tina arbetade denna tid på Bazar, troligen en affär och var inneboende på Mariegatan 38.
 Enligt systern Anita som arbetade på pensionat Gripen skulle de träffas hos henne vid 20-tiden på kvällen den 26 juni men Tina kom aldrig fram som de kom överens om. Anita satte sig då på cykeln och for in mot staden vid 22-tiden senare på kvällen. Väl framme  vid huset på Mariegatan 38 ser hon att Tina finns inte heller där. På fredagsmorgonen ringer så hyresvärden och undrar var Tina finns.
Nu anmäls Tina som försvunnen och polisen inleder spaningar.

Man tar in för förhör en man som efter anmälan blivit arresterad på grund av misstanke om barnarov och försök till våldtäkt. Det är en man vid namn Erik Grönholm.
Erik Grönholm




Efter att polisanmälan inkommit till Jomala länsmansdistrikt, angående Tinas försvinnande, börjar ett intensivt spaningsarbete. Överkonstapel Georg Wideman leder styrkorna. Han kontaktar Jomala frivilliga brandkår som har övning denna dag och man inleder en skallgång i området runt Ytternäs och vägen emot Gripen. Efter ett tag finner polis Lindblom Tinas döda kropp i ett buskage en bit efter avtagsvägen från Ytternäsvägen emot Gripen. Man ser att här har försiggått en hård kamp då gräs och buskar var nedtrampade på ett stort område.Man kan konstatera att Tina var delvis avklädd och vid upptäkten låg hennes kappa över henne. Nu tillkallades läkare från sjukhuset och denne kunde konstatera att Tina varit död i ett dygn.

Polisens misstankar gick omedelbart till den för våldtäktsförsök mot en 14-årig flicka på Klinten onsdagskvällen den 26 juni, arresterade mannen Erik Grönholm. Efter intensiva förhör ledda av Georg Wideman bryter Grönholm samman och erkänner allt. Det framkommer dessutom att han har ett våldtäktsförsök till på sitt samvete. Det mot den unga flickan på Norragatan för en vecka sedan.
Vid arrresteringen uppmanar Grönholm polisen att "skjut mig".

Vid de fortsatta förhören berättar Grönholm att han är 32 år gammal hemmahörande i Esbo Finland. Han kom till Åland under våren och fick arbete på en bondgård i Möckelby. Han hade där uppgivit falskt namn
Holm och sade sig ej ha skattebok för arbete. Grönholm berättade att han rymt från en fångvårdsanläggning på fastlandet där han avtjänade ett 5 års tukthusstraff för våldtäkt mot en ung flicka.

Vad gäller våldtäktsförsöket på Norragatan berättar Grönholm att han träffat den unga flickan i Västerhamn och börjat samtala med henne. Han frågar om han får följa henne hem in mot staden och det får han göra. Framme vid hennes bostad på Norrragatan fortsätter de samtala. Nu frågar Grönholm plötsligt om han får följa henne in men då säger flickan nej. Detta ger honom signalen att överfalla henne i stället. Han slår ner henne med två knytnävsslag och försöker slita av henne kläderna. Flickan lyckas slita sig lös och fly.
Grönholm berättar att veckan efter detta dricker han en hel del alkohol. En hela citruslikör, en hela Vinetto och några öl. Han beger sig in mot staden. På Klinten träffar han på en 14-årig flicka som på cykel färdas fram och har en 3-årig pojke på pakethållaren.Han bjuder på karameller till barnen. På skogsområdet stannar han upp och frågar den äldre flickan om hon vill komma in i skogen med honom. Detta svarar hon nekande till och då river han ned flickan från cykeln, slår henne nästan medvetslös och släpar in henne i skogen. Nu börjar pojken gallskrika och det får honom att rusa fram emot pojken och försöka täppa till munnen på honom. Just då kvicknar flickan till och nu börjar hon skrika i stället. Då får Grönholm nog och flyr från platsen.

Grönholm  springer nu igen mot stadens centrum  men tar vägen via Idrottsplanen, närmar sig Ålandsvägen och vid dess slut kan han ta det lite lugnare. Nu kommer Tina cyklande på sin färd emot Gripen. Märkligt nog vet hon inte riktigt vägen dit så hon stannar och frågar Grönholm om vägen. Han förklarar att han inte känner till denna väg men varför inte gå tillsammans och småprata lite? Ja, det går bra säger Tina och de tar sig sakta framåt emot Ytternäs. Väl framme vid Lervik går de emot vattnet och ser två damer komma gående på en brygga. De går fram emot dem och frågar om vägen till Gripen. Här passar Grönholm på att bomma en cigarett av en av damerna. Nu har klockan blirvit långt över 20 så Tina vill börja åka emot det hållet. Efter att de passerat vägskälet emot Gripen följer Grönholm med Tina. Efter en bit in på den vägen frågar han om hon vill följa med honom in i skogen. Nu börjar antagligen Tina ana oråd så hon vägrar att följa honom. Då sliter han ner henne från cykeln, slår ner henne med ett par knytnävsslag och börjar släp in henne i skogen. Nu följer en fruktansvärd kamp på liv och död. Då  han hör en person komma med cykel på landsvägen täpper han till Tinas mun en lång stund och känner att hennes kropp slappnar av. Tina är död och hennes kropp illa åtgången. Det är troligtvis hennes syster som kommer och söker efter henne. Han kastar nu Tinas kappa över henne och börjar springa in emot staden  och tar in på Böndernas Hus. Här beställer han hastigt två flaskor öl.
 Efter ett tag arresterar polisen honom.

Den 3 juli kan vi läsa i Åland.
Unga Tina Karlssons sista färd, en mäktig tilldragelse.

Artikeln är skriven av -mme, alltså Axel Danielsson.

En förtätad stämning rådde under Sunds kyrkas tempelvalv, och över dess kyrkogård i går, då stoftet av den under så tragiska omständigheter bortgångne unga Tina Karlsson vigdes till den sista vilan.

-mme fortsätter, folk stod i spridda grupper och samtalade på kyrkovallen och överallt såg man färgrika kransar liggande och väntade på att få smycka kistan. Klockan 14 började kyrkklockorna ringa och kistan bars in i kyrkan från det Ehrenmalmska gravkapellet och tåget skred sakta fram emot altarrundeln. Kistan bars av bl.a. far och broder och modern jämte systrarna följde närmast kistan.
Längs kyrkans rosenbeströdda golv bars nu kistan fram emot altaret, det altare där Tina för två år sedan vid konfirmationen knäböjt inför Herrens heliga nattvard. Kyrkan var fylld till sista plats. Kantor Oskar Lindholm intonerade "I himmelen, i himmelen" . Därefter framträdde kyrkoherde Evald Snellman. Han sade att "en skär ros har trampats sönder" Vi har läst i skriftskolan om en kärlekens gud, men ibland ställer man tvivel. Tina kämpade för sitt liv in i det sista. Hon kämpade en fruktansvärd strid för sin renhet sade han.

Så föll då tre skovlar jord över kistan.

Härefter talade folkskollärarinnan Sigrid Lindholm. Hon sade att Tinas sista strid må bli en väckelse för all ungdom i denna svåra tid.  

Därefter bars kistan ut under sorgemarsch.

Den 8 juli ser vi i tidningen Åland.
Mördaren Erik Grönholm rannsakas den 18 juli.

Vid rättegången som hölls den 18 juli dömdes Erik Grönholm till livstids fängelse.
Inte en min rörde sig i Grönholms ansikte då domaren Jarl Bjelke uppläste domen.
Därefter yttrar Grönholm: "Min själ och mitt hjärta" skulle aldrig kunnat utföra det brott jag är skyldig till. "Det är min kropp" som utfört det och därför måste den nu få lida.

I slutet av augusti samma sommar kan vi i tidningen Åland se en dödsannons.

Johan August Karlsson avliden den 26 juli.

Enligt en artikel i tidningen Åland avled Tinas far på dagen en månad efter hennes död. Fadern kunde inte stå ut med denna hemska händelse som hänt hans dotter utan han bröt samman. På  grund av olika omständigheter blev, han sedermera förd till sjukhus där han avled den 26 juli.

Endast 6 veckor efter mordet på Tina kan vi i Ålandstidningen  av den 12 augusti  läsa om ännu ett våldtäktsförsök på Klinten. Det är en 42-årig man kommande från fastlandet som anfaller en 4-årig flicka i närheten av gårdsbaracker. Flickan lyckas slita sig lös och anmäler fallet till polisen. Flickan kan ge ett signalement på mannen som blir arresterad.

Fallet får en märklig utgång, då enligt tidningsuppgifterna sker ingen rättegång i fallet utan mannen blir förpassad till fastlandet. 
En synnerligen märklig dom.



Då undertecknad arbetat med detta material har jag flere gånger ställt mig frågan: Hur kan en till synes trevlig man i ett slag förändras i samvaron med det andra könet, flickan, kvinnan? Vad rör det sig i en sådan mans hjärna vid dessa tillfällen?  Karlen ser ju helt normal ut och han verkar ju för varje gång ha ingett förtroende i inledningen av bekantskaperna. Flickorna har litat på honom i början. Han verkar ju inte heller haft svårt för att komma i kontakt med flikorna och efter att läst materialet kan man ana att han är väldigt talför. Han har en dramatisk poetisk framtoning då han likt de stora författarna indignerat utbrister

" skjut mig", "min själ och mitt hjärta" skulle aldrig kunna utföra detta "det är min kropp som gjort det" och därför måste den nu få lida.
Ingen brist på ordvrängning här inte.


Nedskrivet den 6 mars år 2013

fredag 1 mars 2013

Mordet i Sunds andelshandel julen 1907

Sunds andelshandel ca. 1912

Den 15 maj år 1907 startade Sunds andelshandel i Finby. Man hade inköpt handlanden R. Mattssons filialbutik i byn och inledde nu sin verksamhet med kapten K.J. Karlsson från Branders i Finby som dess första föreståndare.
Det hade inte gått många månader så skakas byn Finby och hela Åland om av nyheten om det råa mord som här förövades då biträdet Viktoria Gustavsson från Lumparland bragtes om livet den 19 december samma år.
I tidningen Åland av den 28 december hittar vi ett upprop till myndigheterna och allmänheten. Mördarne måste gripas! Mer än 8 dagar har förflutit sedan den hemska nyheten om mordgärningen i Sund blev känd för åländska bygder och ännu har man ingen spaning på brottslingarna.

Vi måste helt enkelt få fast dem bl.a. för att konstatera om bland oss ålänningar finnes dylikt avskum eller om mördarne tillhöra det slödder från fasta landet som numera icke är sällsynt i våra bygder skriver man.

En bit in i januari  1908 kan vi ta del av  följande reportage: Sundsmördarene bakomlås och bom. Gärningsmännen blott 18 och 20 år gamla.

Spaningarna efter mördarna som före jul bragt fröken Viktoria Gustavsson om livet i Sunds andelshandel hava fortskridit från fredagen den 20 dennes, dagen efter mordet.
Undersökningarna har letts av kronofogde J.A. Bergroth, högste chef för polisen på Åland, en erfaren man i sådana sammanhang samt kronolänsmannen Axel Planting, med biträde av flera poliskonstaplar och tvänne detektiver från Åbo.

Artikeln berättar att i början hade man ingen aning om vem mördarna kunde tänkas vara och var de nu kunde hålla hus. De första misstankarna riktades emot ett par finnar som befann sig i Jyssböletrakten men dessa hade alibi. 
Därefter förhördes några ryssar men de hade också alibi.

Nu återvände man till Finby och började via fotspår spana efter i vilken riktning de hade gått. 
Ett viktigt tips inkom, en kvinna hade mordkvällen sett ett par mystiska män vandra vägen fram med neddragna mössor gåendes emot Tosarbyhållet. Dessa fotspår följdes ända fram till Högbolstadvägskälet men där tappade man spåret.

 En brottsplatsundersökning uppgjordes och butikslokalen kartlades. Man ansåg att då de dödande slagen inte skett med yxa eller eggvapen kunde det inte vara fastländska och finska förövare emedan "det förnämsta vapnet hos finnen är kniven" . Förövarna är således ortsbor och måste hittas inom kommungränsen. 

Nu hade detektiver från Åbo anlänt och dessa satte sig omedelbart in i förhållandena. Man började spåra på nytt i Tosarby-Kastelholmsområdet.

Nu erinrade sig kronolänsmannen att han under året tagit hand om ett par manspersoner från bygden som anmälts för "hemfrids och vägfridsbrott". Den ene av dem var från Tosarby och den andre från Kastelholm.
Ett tips inkom även av en kvinna som sett en betydande standardförhöjning i ett av torpen i Tosarby. Det fanns plötsligt rikligt med både pengar, skor och kläder i  det hemmet. 

Till saken hör att en tid före mordet hade ett oanmält inbrott skett i andelshandeln i Finby. Någon hade inkommit med falsk nyckel och från lagret hade tygpackor, galoscher och en del annat försvunnit. Detta hade då inte blivit anmält av personalen på grund av rädsla för repressalier.

Inför dessa viktiga fakta i utredningen höll brottskommissionen rådslag vad man skulle göra. Man beslöt att i en chock arrestera de båda ynglingarna man nu misstänkte och detta företogs en söndagsmorgon. 

I bygden kände ingen till polisledningens planer så  arresteringarna av de båda ynglingarna kom helt oväntat. Båda blev väldigt upprörda då de blev förda till häktet och man kunde spåra nervösa skakningar och bleka ansikten hos ynglingarna. 

Nu hölls pressande korsförhör av dem båda och efter ett tag fann de för gott att erkänna.

Vid förhören framkom att de inväntat tillfället då föreståndaren avlägsnat sig från affären och gått hem. De hade då stått och lurpassat i skogsbrynet  på andra sidan vägen och med beslutsamma steg gått mot butiksdörren, knackat på och begärt att fröken Viktoria skulle visa dem sulläder för reparation av skor. Detta gick hon med på och hon började tillskära läder. Då smäller den ene Manne Mattsson till henne med en blyklump i bakhuvudet så att hon förskräckt ropar; Herregud i himmelen vad tänker ni göra? Då tar den andre, Ivar Lindström upp en 2 kilos vågvikt och drämmer till den liggande flickan med flera slag i huvudet så att hon avlider. 
Nu länsar de hennes fickor och hittar 21 mark. Detta är hela rånbytet emedan föreståndaren Karlsson tagit med sig butikskassan hem.
Väl hemkomna tvättar de blodet av sig och går lugnt till sängs.

Vid förhören berättar männen vidare att de är arbetslösa. De har sedan länge tillhört den på Åland verkande finsk/svenska socialistorganisationen där de deltagit i möten. Dessutom har de tillhört en rånarliga som i trakten en längre tid begått olika inbrott.

De båda männen är nu insatta i varsin cell i kronofängelset i Kastelholm för inväntan av rättegång och dom.




Vi bläddrar vidar i Åland och hittar en artikel den 12 februari. 

Sundsmålet. 
Här förklarar sig de båda männen sig skyldiga och målet skjuts upp till början av mars. I samma mål döms arbetarhustrun Alina Lindström till 1 års fängelse för undanhållande av tjuvgods.

I Åland av den 4 mars;

Sundsligan
Fröken Viktoria Gustavssons mördare dömes vid tinget vardera till livstids tukthus och för alltid förlorat medborgerligt förtroende.


I boken "I Sund" om Axel Danielsson, hittar vi följande artikel angående Viktorias begravning:
Söndagen den 29 december jordfästes fröken Viktoria Gustafssons stoft på Lumparlands begravningsplats. Ett par dagar tidigare fördes kistan från Finby till hemsocknen. Det var en mångmilafärd genom Ålands bygder, ty då Lumparfjärden ej var körbar, måste ej mindre än sex kyrksocknar genomfaras, och flera timmar räckte också färden, ty den tiden funnos inga bilar. Sundsborna följde med till Färjsundet och sjöngo där flera sånger, förrän de vände åter. De hade draperat kistan med en sorgfana som sedan lades över graven.

Något år senare restes på fröken Gustafssons grav en vård av sten med den mest egenartade inskriptionen man kan tänka sig. Man läste nämligen efter hennes namn och årtalen: Rånmördad i Sund av (och här följde de två namnen)
Det var sannerligen en makaber inskription. 
Då jag i fjol besökte Lumparlands kyrkogård, befunnos namnen emellertid vara avlägsnade.
Den fridsamme.





Av Sune Wilhelms i Lumparland fick jag så i augusti 2014 uppgiften att han hittat Viktorias grav.
Jag rekommenderade honom att ta med sig en stålborste och putsa stenen för att se vad där står och han kunde konstatera att mördarnas namn finns på stenen men ordet rånmördad är borttaget.





En dag blir jag kontaktad av Marianne Eliasson som växte upp i östra Saltvik. Hon berättar för mig följande historia:
Dehär skorna är tillverkade på 1920-talet av "mördar Janne" från Sund sade min mor till mig en dag. Dom passar 
väldigt bra till din folkdräkt och nu ger jag dem till dej. Jag har använt dom ofta och de är även halvsulade. 
Marianne använder dom ännu i dag som är och nu kommer dom att gå vidare till nästa generationer.

Nedtecknat den 1 mars 2013
Kompletterat i augusti 2014
Kompletterat i november 2015


I Tidningen Åland av januari 1907 har jag hittat följande insändare,