Taakelinakka - en gårdsfarihandlare

                                             
                                                         Taakelinakka

I Nya Åland fanns i början av maj en bild för identifiering i spalten Vem är vem?
Då jag såg bilden såg jag direkt vem det var, jo Taakelinakka var det, men vad går han och bär på?
Som vanligt måste förstoringsglaset fram och det visade sig vara en en massa spånkorgar. Men vad
han hade i den andra korgen var svårare att se. Det liknade som något slags runda bolliknande saker.
Att han står på Torggatan är ganska säkert kanske någonstans nära Sittkoffs i dag.

Då jag var barn och ung på 1950-talet så minns jag honom mycket väl som en vandringsman och borstbindare som bara plötsligt dök upp på Norrgårds i Finby. Där övernattade han ofta. Han kom med Sudhoffs bussen och ibland hade han en cykel med sig.

Taakelinakka, som på den tiden var borstbindare fick sitt namn i bygden av att han då han kom till varje bondgård frågade efter tagel, dvs. avklippta ko och hästsvansar. Då svansarna blev onödigt långa på kreaturen klippte man av håret lite och buntade ihop det. Dessa tagelbuntar hängde man sedan upp på en knagg i ladugården. Han kunde ju inte alls prata svenska så han menade helt enkelt att få de tagel som hängde på knaggen.

Han bodde som sagt hos oss ibland för min mor Ilmi kunde finska. Det är ett par speciella händelser som jag minns väldigt bra från den här tiden.

Då vi ännu bodde i den gamla bondgården på Norrgårds övernattade han i vår lekstuga som var stor som en nutida Friggebo. En kväll på höstsidan satt vi i köket och åt "kvällsvard". Taakelinakka bad att få äta upp det sista som fanns av blåbärssoppa i en soppterin som stod på köksbordet. Skålen hade han så i famnen medan han åt och slevade i sig. Plötsligt så rapar han till och spyr upp hela den blå soppan tillbaka i terinen. En sådan händelse glömmer en grabb i 10-års åldern aldrig.

En annan händelse som jag minns mycket väl. Vi hade flyttat in i det nya huset år 1960 och en höstkväll kommer Taakelinakka dit och vill sova över. Det gick mycket bra för vi hade ett rum i källarvåningen som vi kallade för hobbyrummet och där fanns en säng.
Vid 12-tiden på kvällen hör vi hur han kommer uppstapplande i trappan och ropar: Te prinna!
Vi rusar upp ur sängarna och tror att elden är lös. Men det visar sig att Taakelinakka inte förstod sig på den då moderna värmepannan där vedknubbarna skulle brinna hela natten. Han trodde förstås att han måste vänta och skjuta spjället i kaminen.

I en annan tidning säger sig flera personen känna igen honom.
Maj-Len Lindholm från Gölby minns honom som "Tagel-Oskar" och att han ofta bodde hos dem.
Sigmar Sjögren minns honom som "Finn-Oskar" och att han bodde hos dem i  Lemland Norrboda.
Ann-Maj Eriksson minns honom som "Hästtaakeli" från Föglö Björsboda.

Ja, min Taakelinakka hade många namn, säkert ett antal till, men förvånande nog så har ingen berättat vad han hette i efternamn.
Varifrån var han och var finns han begraven?
En gömd men inte glömd vandrigsman och borstbindare.

Förresten jag tror jag har en borsta kvar av honom från Norrgårds i Finby. Jag skall putsa upp den och hänga den på "knaggen"



Sopat ur mitt minne den 8 maj 2014

Johan