Ovanstående bild föreställer hur bonden Lalli dödar den kristne biskopen Henrik på Kjulo träsk.
Har vi på Åland en motsvarande händelse? Några små rottrådar leder oss in i en legend som berättar att den kristne missionären Pär Djäkne skulle blivit martyr på Kökar i den åländske kristendomens allra första årtionden. I så fall är han den ende kristne martyren med åländsk anknytning och som skulle haft den möjligheten att alls komma i närheten av en helgonförklaring inom den katolska kyrkan.
Denna Pär Djäkne har fått en väldigt sparsam för att inte säga obefintlig plats i den på Åland livligt utkommande litteraturen och omnämns inte i de allmänna berättelserna och sägnerna från Kökar som det finns en "Oppsjö" av.
I U.L. Lundbergs bok om Kökar är han omnämnd i några få rader.
Däremot har den hellige Per Diekne fått ett tydligt omnämnande i Den katolske kirkes för nordens hemsida under fliken personhistorik.
Den alltid träffsäkre och klurige Radloff har också i detta fall något att berätta: Efter en munk helig Peter Djäkne kallad, uppvisas ännu en gravsten, bestående av hvit kalksten, om vilken bemälte Munk spått att, när den skulle blifva höljd med jord skulle verldens slut nalkas. Stenen nyttjas nu till trappsteg vid kyrkan.
Franciskanermunk
Den katolske kirke. Den hellige Per Diekne.
På en ödslig öy i det åländske arkipelaget, Hamnö, lå i fordumstid et av Finlands tre franciskaner klostre, Kökars kloster. Dets medlemmer viet seg bland annat til sjelesorg blant fiskarbefolkningen. Klostret synes å ha blitt grunnlagt på 1400-talet, og som dets grunnlegger og förste forstander pekar folketradetionen ut en franciskanermunk ved navn helig Per Diekne (divus Petrus diaconus). Lenge efter reformasjonen viste man hans grav i klosterkirken..
Om denne åländske helgenens liv er ingenting kjent. ( eftersom han kaltes djekne synes han ikke å ha väert prestviet, for djäkne-eller diakone embetet var en forberedelse på prestevielsen).
Han ha väert äret som helgen av stedets befolkning. Man ha tilskrevet ham visste dystre spådommer, liksom tillfellet har väert med munken Helge bror Staffan i Husby kloster i Dalarna.
Om sin gravsten skal han ha forutsagt at når den en gang falt omkull og ble bevokst med gress, så var verdens undergang näer.
Den hellige Per Djekne har ingen känt minnesdag men i Sverige feires den 24 september alle Sveriges helgener som ikke har noen egen dag i kalendern.
Kilder: Lundén-kompilasion og oversettelse:p Per Einar Odden.
Boken Svenska helgon är skriven av Tryggve Lundén som är den verklige gurun i fråga om forskning om de Svenska helgonberättelserna. Ovanstående norska översättning är tagen ifrån denna bok.
Kökars kyrka i dag, platsen för Kökars kloster.
Kökars franciskanerkloster som vi ser husgrunderna av på Hamnö skulle varit grundat i medlet av 1400-talet eller dess senare del. Av ovanstående text och en del andra källor gör gällande att den helige Pär Djäkne skulle varit klostrets grundare. Denna tid var kristendomen redan ett välinarbetat och allom i norden etablerat faktum. Legenden leder oss däremot in i en ännu längre grå forntid ja över 300 år längre bakåt, vi måste in i 1150-talet för att få detta att passa in. I medlet av 1400-talet slår inte den vilda befolkningen ihjäl missionärerna som de gjorde i Södermanland, i Åboland eller i Karelens ödsliga skogar. Denna tid, 1400-talet var kristendomen ett etablerat och statsbärande faktum
Att Pär Djäkne innehar benämningen helig, är ganska anmärkningsvärt och tyder på att legenden om hans martyrium skulle kunna ha bärighet. Att han inte finns med i den katolska förteckningen över helgon tyder dessutom på att vi har här att göra med en mycket gammal händelse som skulle ge styrka åt teorin om 1150-talet.
I kristenhetens första tid ansågs helgon vara alla som kom till tro, blev döpta i vatten och helig ande. Detta förändrades sedermera att omfatta endast de som lidit martyrdöden. Den tidigaste noteringen om detta finns om biskop Polykorpos i Smyrna som led martyrdöden år 155 och denna hans dödsdag kom att betecknas vara födelsedagen för hans helgonliv. De kristna martyrernas antal kom så att växa så enormt så att årets dagar räckte inte mera till. Vid tiden för Pär Djäkne ända fram till 1200-talet kunde även lokala biskopar utnämna helgonstatus till missionärer och kristna förkunnare som ansågs vara fromma välgörare och eremiter eller kanske suttit fängslade eller dött för kristna tron. På grund av dessa lokala utnämningar finns de heller inte med i kyrkans kanoniseringsregister över helgon. De platser där dessa helgon sedan begravdes i betraktades som heliga och man vallfärdade till dem. Mycket troligt är att Pär Djäknes grav inom kyrkans murar blev en sådan vallfärdsort och tack vare detta blev också Kökars kyrka en känd plats där man sedan byggde det riktiga klostret.
I Turistföreningen i Finland årsbok av den 1.1. 1901 har jag hittat följande artikel om Kökars klosterliv.
Även klostret som med sin kyrka gjorde kapellet överflödigt hade sannolikt köpmännens frikostighet att tacka för sin uppkomst. Klostrets byggmästare var enligt gammal sägen en munk som hette Per Diekne och sedan blev dess föreståndare.
Ur Bidrag till Finlands historia, meddelad av K.A. Bomansson.
Finska prästerskapets berättelser om Monumenter och Antiqviteter i Finland 1667- 1674
Öfver kyrkan som var koret inberäknat 27, 6 meter lång och 13,8 meter bred, reste sig ett så högt torn att det kunde ses 10 mil ut till hafs. Detta torn som måste varit så inbjudande för fredliga sjöfarande synes dock mer än en gång - bl.a. under jutefäjden - föranlett klostrets plundring på skrud och kostbarheter af fribytare, hvilka styrde kurs på detsamma. Efter klostrets upplösning tjänade kyrkan såsom kapellkyrka till 1645, då det utdömdes sedan en våldsam storm sydostlig kullstörtat tornet och kyrkans tak därvid krossats. Klostrets öfriga byggnader voro säkerligen av träd, emedan 1667 förutom kyrkan blott "många tomtställen" där munkarna utan tvifvel bott hafva voro synliga.
Klostrets ruiner användes 1784 till byggnadsmaterial för Kökars n.v. kyrka, hvars namn är Bethel. Af klostret visar därför numera blott en rest af klostermuren, en källare, några s.k. munkgrafvar, en
sprucken försedd dopfunt och utanför kyrkdörren en slät sten som fordom försedd med inskription betäckt Per Djeknes graf i klosterkyrkan.
En intressant notering hittar man i en gammal reseskildring: En resa uti åländska skärgården vårtiden 1786 af Pehr Gustaf Linderoth. Vad beträffar klostrets namn säger han följande:
7 Maij. I dag söndag och böndag bevistades Gudstjänsten uti Kjökars kyrka, Capell till Fögle Pastorat. Kyrkan var en bland de ljusare och vackrare på Åland, med trähwalf utan pelare, nyligen upbygd af ett fordom där varande kloster, som af somlige kallades Kors kloster och andre Kidrons kloster.
Frågan är om dessa namn då var gängse och senare har försvunnit ur folks medvetande.
Erik "den helige" Jedvardsson ca. 1120-1160, målning i Söderala kyrka i Hälsingland.
Denne man, svensk kung och nationalhelgon var den som via sina korståg kristnade Finland säges det. Han föddes ca år 1120, var son till en rik uppländsk storman vid namn Jedvard, vars farfar skulle ha kristnats genom den dåtida engelska "Mälardalsmissionen" kring 1050 och troligen var den som bekostade bygget av Uppsala domkyrka. Erik lär ha varit en ovanlig kung som lät bli att beskatta sin befolkning. Han var en varm anhängare av den kristna tron och levde som han lärde. Han hjälpte alla som kom i hans närhet och styrde med rättrådighet sitt land. Han tog konunganamnet 1141, erkändes av svearna 1150 och av götarna 1156.
Korståget till Finland lär skall ha skett 1155-60 och han tillsatte där som ledare för den nya församlingen biskopen i Uppsala, Henrik. Det är denne biskop Henrik som bonden Lalli, enligt legenden slog ihjäl. Inte nog med detta. Erik själv blev ihjälslagen och miste sitt huvud invid Uppsala domkyrka efter att han bevistat en gudstjänst där. Denna gång var det en dansk som var förövaren.
Erik blev aldrig helgonförklarad av den romerska kyrkan, orsaken skulle varit av politiska skäl. Erik drev en emot den katolska kyrkan misshaglig politik.
Vad har då Erikslegenden att göra med vår vän Pär Djäkne. Jo, sägnen berättar att dessa herrarna kände varandra. Per skulle varit biskop Henriks elev en gång i tiden. Pär Djäkne var predikant i Lemböte kapell före han åtog sig arbetet med den nya församlingen på Kökar.
I en artikel i Ålandstidningen av år 1910 benämnd: " Ett medeltidsminne", läser vi följande:
Pastor Petrus diaconus eller Pär Djäkne, som han kallades i biskopsgården i Uppsala, var född i Sörmland och som han själv berättat en lärjunge av den från England härstammande biskop Henrik, konung Erik Jevardsons vän, hovbiskop kansler och rådgivare under svearnas första korståg till Finland. Av sin förra dopfader fick han nu till sin glädje erfara, hurusom kung Erik befästat kristendomen i Svealand och att nu hela Svea rike och folk underkastat sig kristendomen och den romersk-katolska kyrkan.
Lemböte kapellruin på Åland
Biskop Henrik dog martyrdöden för Lallis hand, så snart han, obekant med finnarnes språk och vildhet, lämnade östsvenskarnes bygder och trängde längre uppför Kumo älvdal bland de finska nybyggarne därstädes. Ingen bedrövades så djupt av underrättelsen om den fromme biskopens martyrdöd som hans forne lärjunge, pastorn i Lemböte, Petrus diaconus. Nu ansåg han sig hava fått den högre kalleslen att lämna sin post på fasta Åland, där kristendomen för varje dag befästades, och begiva sig över till Kökar. Där fann han även till sist martyrdöden och ligger begraven på Hamnö, där en mossig gravhäll med numera utplånade runor ännu visas av allmogen såsom "helig Pär Djäknes grav". Om hans liv, värksamhet och martyrdöd har folkminnet bevarat intet annat än namnet. Men över hans grav uppstod ett kloster, Monasterium Tjyckekarlense, ( = Tjyckekarl-Kökar), med en liten kyrka, av vilka numera återstå blott några obetydliga stensättningar. I den officiella katolska helgonlegenden har, "helig Per Djäkne" dock i likhet med många andra lokala svenska och finländska medeltidshelgon ej inrymts någon plats.
Reinhold Hausen har i denna utgåva av Åland, bidrag till kännedom af hembygden en lång artikel om Kökars kloster. Vid genomläsningen av denna kan man konstatera att mycket i legender och sägner är sammanblandningar av olika händelser och personer. Här kommer det fram att även en tredje person finns begraven i klostrets hägn som skulle varit en ledare för församlingen här. Det är frågan om en
Erik Olofsson även han från Södermanland. Man kan då fråga sig om det finns två södermanlänningar här eller om det är en sammanblandning. Hausen skriver: Om lifvet inom detta kloster känner man intet. Man har sig icke engång bekant det ungefärliga antalet munkar, som här hade sin fristad. Urkundligt känner man blott en af dessa "renlefnadens män". Uti Stockholms gråbrödraklosters förenämnda dagbok finnes en latinsk anteckning, som i öfversättning lyder: Herrans år 1472 afled vördige fadern och klosterbroderna Erik Olofsson, läsemästare, fordom klosterföreståndare i Kökar. Han var hemma från Södermanland, men begrofs här. Titeln, läsemästare, utmärkande en befattning, som hade sig undervisningen inom klostret ålagd, gifver vid handen, att denna munk varit en för sin tid lärd, eller åtminstone boksynt man. Kökars kloster hade i honom såsom föreståndare ägt en företrädare för den högre bildningen.
Sedan tidigare är ju känt att år 1496 avled den dåvarande ministern för alla i norden varande klosterkyrkor hörande till franciskaner eller gråbrödraorden Stefan Larsson och hans lik hämtades från Jylland och begravades under koret i Kökars kloster. I sammanhanget finns här en märklig historia. I gråbrödraklostret i Stockholms arkiv finns en anteckning om hans död vilken avslutas med de vanliga orden att han måtte vila i frid "pace", då ha någon ändrat detta ord till piice vilket betyder beck. Frågan är vem han hade trampat på tårna?
Hausen skriver vidare: En annan man som förmodligen och tillhörde antalet munkar på Kökar, var "helge Per Djäken". Om denne man visste en under senare hälften af 1600-talet i Kökar fortlefvande sägen förtälja, att han varit klostrets "byggmästare" och att han fått sin graf midt i klostret, (dvs. kyrkan) där hans grafsten då än låg orubbad. Märklig är den dåvarande kapellanen Hamnodii uppgift, att kökarsborna sedan äldsta tid och äfven fortfarande höllo denna graf i så stor vördnad, att den fått förblifva orörd, ehuruväl de annars öfverallt där omkring jordat sina döda och då ännu gjorde det.
Att lita på folktraditioner angående kyrkors byggmästare kan vara vanskligt. Det finns i Sund en sägen om att Mårten Klas skulle varit dess byggmästare och att hans grav pryddes av det kalkstenskors som sedermera Matts Dreijer påstod vara biskop Unnis grav, vilket emotsades av de flesta och kanske endast är ett åminnelsekors för honom.
Min teori är att helige Pär Djäken var en av de första som etablerade sig här ute på Kökar vid församlingens allra första tid. Han är i den meningen ingen gråbrödramunk utan en av de första kristna ledarna som startade upp församlingen på Kökar. Därför finns han inte med i några förteckningar över de gråbrödraklostermunkar som finns förtecknade i Stockholm. Han var i tiden före denna organisation fanns till. Däremot lever han i folkminnet och sägnerna. Det måste varit eller hänt något speciellt med honom.
D-ristat i Godby den 18 februari 2015
Johan Granlund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar