onsdag 14 juni 2017

Julius Johnson, ryssungen från Sund som blev kommerseråd, fastighetsmogul, sågbaron och industriman






Julius Johnson, i sina krafts dagar.

Nyårsfestligheterna på gården Nybonds i Tranvik har just klingat ut då dottern i huset  Mathilda Serafia Mattsdotter känner att  "nu är det dags". Hon har känt på sig att barnet är på kommande och nyårsdagen år 1845 kallar man på barnmorskan till gården.

Påföljande dag förlöses ett mörkhårigt gossebarn med blänkande bruna ögon, och han vägde nära 4 kilo sades det.
Detta är historien om Julius Johnson, uppväxt i Sunds socken på Åland, samt hans väg till framgång som en av landets främsta industrimän vid tiden för förra sekelskiftet.





Sunds kyrkas födelse och dopbok

Födda i Sunds M.K. (moderkyrko)  Församling, den 2 januari och döpt den 3 januari år 1845 i Tranvik.
Bondedottern Mathilda Serafia Mattsdotters O.Ä. (oäkta) barn JULIUS. Testes: (bevittnas)
Bonden Jan Jansson med hustru Serafia Mattsdotter, Bondesonen Carl Georg Rosenberg Bondedottern Margaretha Serafia Jansdotter samt Drängen Johan Engblom och Bondedottern Juliana Charlotta Mattsdotter alla ifrån Tranvik. Dopet hemma af ? Åberg





Sunds kyrkas lysnings och vigselbok

Vigda i Sunds församling år 1851 den 23 november
Skarpans, Äldre Waktmästaren på Proviant Magasinet Gregori Ivanoff Grek (grekisk ortodoxa tron)
och bondedottern Mathilda Serafia Mattsdotter ifrån Rosenberg vigde å Skarpans utan skrud af Gustaf Juslin


Julius skulle kallas för "ryssunge" i Sundsbygden
och bland avundsmän i finska Jyväskylä "den Åländska juden".

Julius skulle starta sina första affärer som ung tonåring genom att efter "Bomarsundskrigets" dagar mala fransmännens avgnagade benkadaver från Finby bys och  Sunds prästgårds marker till konstgödsel som han sedan sålde tillbaka till b.l.a. prästgårdens landbonde. Han skulle som 14-åring få tjänst på fastlandet som bokhållare på en 4000 hektar stor gård. Han skulle med tiden bli redare, sågverksägare, timmerflottargeneral, bryggeriinnovatör som grundare av Pyynikki bryggeri, ägare av 13 bondgårdar på fastlandet, ägare  av ett flertal tomter i den nya staden Jyväskylä, inneha stadens första tvåvåningsstenhus, starta dess första järnväg, uppföra herrgården Kuoppala efter ritningar av Finlands första kvinnliga arkitekt Wivi Lönn, vara medlem i många år av stadens fullmäktige, turistföretagare med insjöbåtar, av kejsar Alexander III utnämnd till kommerseråd, mecenat och välgörare till Jyväskylä stads och landskommuns skolor och olika inrättningar, bygger en kyrka därstädes och beställer en altartavla av Eero Järnefeldt, ja även några smulor skulle fördelas till hembygden Sund.  Björby skola där Julius gick som barn, får 30000 mark som hjälp för medellösa barn till skor och kläder.
Ja vår Granlundska släkt får även några smulor från den "rike mannens bord".
Det berättas inom vår släkt att då Julius kom på besök till Granlunds i Finby, "höll han hov".

Under 1400-talet var Peter Ålänning stor fastighetsmogul i Sverige. Men den som gjort den allra sagolikaste karriären inom industrialisering  i Finland bland Ålandsfödda personer är utan tvekan Julius Johnsson.





Enstaka hemmanet Rosenberg tidigare Håkansböle. Här tillbringade Julius några år hos morbror
Carl Georg Rosenberg.





Mathilda Rosenberg, Julius mor.
Tor Mattssons samlingar.

Av fadern Gregori Ivanoff finns ingen avbildning och hans grav på Prästös två ortodoxa begravningsplatser kan inte lokaliseras.
Hans namn och dödsdag finns däremot inskrivet på hustruns grav i Rosenbergska släktens gravgård.
Mathilda var en av nio syskon, födda på Nybonds i Tranvik.






Nybonds gård i Tranvik från 1960-talet, bild från bokverket Ålands bebyggelse i ord och bild.
I bakgrunden gården Västergård.
Här föddes Julius den 2 januari år 1845.

Matildas far hette Matts Mattsson senare Rosenberg och innehavare sedan 1840 av gården med samma namn. Från gården Rosenberg tog Matts sitt nya släktnamn. Matts skulle bli framstående bonde och häradsdomare i Sund.
Matildas mor hette Anna Chatarina Svibergsson och hon var född på gården Träsk, denna gård med adliga anor och rötter från den Klingsporska släkten, denna ätt som i detta nu har tusentals personer på sitt släktträd på Åland.

Matildas far skulle komma från gården Lagmans i dåtida Persnäs, det område som den ryska militärledningen redan år 1810 införlivade i sina militära framtidsplaner. Man planerade nämligen för en enorm fästning i det dåtida Skarpans eller området Gränden som det kallades på historiska kartor från den tiden.




Persnäs utby i en skattläggningskarta från 1765 av Anders Andersson Norrstet.
Lagmans gården återfinner vi här som No: 4 och vi ser gårdsbyggnaden strax ovanom den högra viken kallad En del af Frisksjön

Lagmans gård,  No. 4 i  Persnäs utby, hade just delats i två hälfter med bibehållet gårdsnummer. Huvudgårdens ägare fick ny mark i ett samfällt byte med ryska statsmakten och flyttade på hösten år 1812 till Haga i Saltvik och bildade där den nya gården Lagmans. Matts däremot flyttade inom socknen till Tranvik Nybonds. Gården Södergård hade tidigare delats och den nya halvan blev till namnet Nybonds.

Matildas far Matts Mattssons mor hette Iliana Persdotter och hon var född på Södergårds i Tranvik. Hennes farbror som innehade gården Nybonds som delats från Södergårds hade inga arvingar så på grund av det övertar Matts gården Nybonds. I litteraturen angående personer som fick flytta från Lagmans framgår ett fel. I Åländsk odling av år 1991 i en artikel av Erik Bertell står att bonden Matts Mattsson flyttar till Haga men det skulle stått Nybonds i Tranvik.

Nå hur börjar denna story?
Mathilda var som sagt en av nio barn på Nybonds i Tranvik. En dag får hon ett erbjudande om att få ett arbete som piga på en gård i Skarpans det nuvarande Bomarsund. Det är äldre vaktmästaren på proviantmagasinet i Skarpans Gregori Ivanoff, en ogift ungkarl som ville ha hjälp i hushållet.
Hon blir snabbt husbondens älskarinna.
Angående namnet, ibland stavas det som Grigori och ibland som Gregori, så har prästen skrivit hans namn i vigselboken och så skriver vi namnet i denna blogg. Förnamnet har t.o.m. två I, Gregorii.





I boken Bomarsund, det ryska imperiets utpost i väster av Örjans, Robins och Skogsjö framgår bebyggelsen på Skarpans just vid denna tid.

På ön Prästö finns menige Gregori Ivanoffs bostad som No: 166 år 1844. På Skarpans fanns även två andra Ivanoff men de var officerare och Gregori hade inte militär grad.
Söder om fästningsområdet finns det jättestora proviantmagasinet och här hade Gregori tjänst som äldre vaktmästare.


Plötsligt får lagerförvaltare och vaktmästaren Gregori Ivanoff ny kommendering till Petersburg. Matilda följer med till den stora underbara staden med de många kanalerna. Hon blir med barn och återvänder till Åland.
Tanken är att Gregori senare skall återkomma till Åland och de skall förenas. Så sker även och de gifter sig år 1851 på Åland. Vid Julius födelse i januari 1845 vägrar Sunds kyrkas präst att godkänna Gregori Ivanoff som fader till barnet. Julius namn blir Julius Rosenberg. Julius skall senare ta namnet Johnson. Detta emedan Ivan från Ivanoff  åsyftar Johan, John på svenska, således Ivans son. Att så är fallet finns dokumenterat i inflyttningslängden i Pernå kyrkas inflyttningslängd, där är för första gången hans nya namn dokumenterat.


Efter att de allierade franska och engelska styrkorna har besegrat Ryssland under Krimkrigets norra flank i Östersjön med huvudfästet Bomarsunds fästning blev en stor mängd ryska soldater, officerare,kvinnor och barn förda till Frankrike som krigsfångar. Så skedde även med Julius föräldrar.





Ön Aix utanför Frankrikes kust. Till vänster Fort Boyard som vi känner igen från "Fångarna på fortet"

Under denna tid tar Julius morbror Carl Georg på Rosenberg hand om Julius och sluter honom till sitt hjärta. Han driver på gården en lanthandel och här lär sig Julius de första stapplande stegen på handelns bana och han blir insatt i bokföringens olika grunder. Detta skall han ha stor nytta av i sin kommande verksamhet på fastlandet. Det är även Carl Georg som lotsar in Julius i den finska storbondeindustrin och Julius får som 14-åring tjänst som bokförare på Näse gård och dess bruk. Tor Mattsson skriver att för Julius var tjänsten på Näse en utmaning. Gården hade en totalareal på över 4000 hektar i Bjärnå och Tenala samt järnbruk, tegelfabrik, brännvinsbränneri, kalkugn och kvarn.





Näse herrgård i dag

Det heter om Julius med endast betyg från folkskolan i Björby på fickan arbetade natt och dag och att han snabbt lärde sig allt om gårdens redovisning och industriella ekonomi. Julius behärskade ryska språket. Men på Näse gård kom han för första gången i kontakt med det finska språket. Detta gav honom i framtiden stora bekymmer.

Till Tuulhattu folkskola i Bjärnå donerade Julius kort före sin död år 1923, 30000 mark till kläder åt barnen med motiveringen att han "i unga år som bokförare på Näse industrier har lärt sig sköta järn och spikfabriken samt jordbruket av vilken lärdom jag haft stor nytta"

Julius tid på Näse varade i fyra år. I hans arbetsintyg från oktober 1863 heter det att "han utfört sina uppgifter på ett sätt som tillfredställer oss storligen" Med detta intyg öppnades många dörrar för 18-åringen Julius. Han tar nu anställning på Orisbergs gård i Österbotten, även där som bokförare.






Orisbergs herrgård i dag

På Orisberg producerades bl.a. järn som förädlades till plogar och jordbruksredskap. Gården hade ett för den tiden avancerat jordbruk. Under tiden i Österbotten ingick Julius äktenskap med sin Hilda.


Nu följer en tid i Finland som kom att kallas för nödåren. Det var åren 1867 och 1868. Julius har gjort ett försök att starta en lanthandel I Österbotten men kunderna svek i den rådande lågkonjunkturen.
Åland har i alla tider förskonats från denna plåga så nu återvänder Julius till Åland med sin hustru Hilda.

Vi finner honom nu för en kort tid i Kastelholm samt i Kvarnbo hos släkten Svibergsson.
Nu öppnar sig en möjlighet, han ser en annons att den ryska industrimannen Putilov har för avsikt att etablera sig i Finland och söker nu folk, speciellt rysktalande och bokföringskunniga personer till de nygrundade sågarna och järnbruken. Julius låter översätta sina fina betyg från Näse och Orisberg och det tar skruv, han får tjänsten.

Han blir nu antagen som bokförare och disponent på Haapakoski industrier som bestod av jordbruk, såg och järnbruk. Han kallades förvaltare. Järnbruket tillverkade och sålde stora mängder järnvägsskenor till den ryska järnvägen. Under sin tid i Haapakoski uppförde och finansierade Julius en folkskola. Även denna skola erhöll i Julius testamente en större summa penningar.






En av industribyggnaderna på Haapakoski industriområde

År 1874 beslöt så Julius att sluta hos Putilov för att starta egen rörelse. Han ville bli självständig och han hade nu skaffat sig så stora kunskaper i olika industriverksamheter. Det är nu som hans sagolika affärs och industrimannabana börjar. I biografin Kuokkalan patruuna listas i 30 kapitel Julius väg till en av Finlands då främsta industrimän och det är sannerligen en spännande och ibland dramatisk läsning!

En person som i Julius liv skulle ha en stor betydelse var hans morbror Carl Georg Rosenberg. Han hade ju tagit hand om honom som liten då föräldrarna var i fransk fångenskap. Han hade lärt honom lanthandel och bokföring. Han hade lotsat in honom som bokförare på Näse bruksherrgård. Nu skulle han ge honom nästa skjuts.
Carl Georg hade anlitats av Finlands rikaste man friherre Konstantin Linder, för att sätta Kytäjä gårds odlingar och affärsverksamhet i skick.





Kytäjä herrgård i dag.


Kytäjä gård utanför Hyvinge var landets största gård. Carl Georg kallade då på Julius och gav honom ett specialuppdrag. Sälj gårdens bryggeri så får du en stor provision om du lyckas! Affären lyckades och följden av det blev att Julius kom in i bryggeribranschen.
Han började i blygsam scala buteljera öl, här med mindre framgång.

Julius väg till den finska bryggeribranschen.

År 1877 köpte Julius Mustanlahden Panimo i Tammerfors samt andelar i många små bryggerier. Dessa bryggerier förenade han till Tamperen Panimo  Osakeyhtiö. Han ägde nu en fjärdedel av aktierna. Men dessa åtgärder gav inte det resultat Julius räknat med. Därför grundade han med tre affärskompanjoner Pyynikki bryggeri. Julius ägde en tredjedel av aktierna i företaget som efter Sinebrychoff var landets näst största bryggeri. På Pyynikki bryggeri tillverkade man årligen 2,5 miljoner liter öl.
Detta väckte landets nykterhetsföreningar. Man vände sig år 1894 till Lantdagen med ett förslag om radikalt förhöjda skatter för öltillverkning men förslaget förföll.





Nu grundar Julius Bryggeriföreningen i Finland och han valdes till dess första ordförande. Han lämnar efter vissa meningsskiljaktigheter Tammerfors och bryggeriindustrin där. Han köpte så Jyväskylä Bryggeri och var dess huvudägare och VD åren 1881 - 1911.

Nu uppförde Julius en ny bryggeribyggnad i Jyväskylä, på Vapaudenkatu, ritad av Wivi Lönn.
Två år senare förstorades fastigheten med affärslokaler och bostäder. Här skulle bolaget Jyväskylän Juomatehdas bedriva sin verksamhet och detta namn målades på husets stenvägg och finns kvar än i dag. Man tillverkade ochså läsk, mjöd och kalja. Julius sålde företaget år 1921 två år före sin död.
Bryggeriet ingår sedan år 1957 i det kända bolaget Mallas Juoma Oy.
I samma fastighet verkar i dag det kända inredningsbolaget Putti Paja, som tillverkar ljus med intressanta dofter och färger.


Julius som organisatör av handeln med brännved och stock.

I Jyväskylä koncentrerade Julius sitt arbete på skogsindustrin. Skogsägarna i regionen kring Saimen hade inte lyckats sälja brännved till den stora marknaden i Petersburg. Nu skaffar Julius pråmar och organiserar transporterna av ved samt slöt nödvändiga affärskontakter. Handeln med ved till Petersburg blomstrade och Julius blev den största leverantören av brännved till staden. Han anställer nu folk som sköter ruljansen.

Julius hyrde sedan tidigare ett torp i Vaajakoski trakten och nu slår han sig ner i detta rika skogsområde. Han levererar brännved till Petersburg och stock till en norrman vid namn Salvén. Redan första året flottar han över 20000 stockar till sågen. Han organiserar upp timmerflottningen effektivt. Han byggde nu upp försäljning och export av färdiga trävaruprodukter. Hans affärsrörelse växte snabbt.





Angående den finska timmerflottningen finns ett romantiskt skimmer som tydligt framkommer i Suomi Filmis gamla flottarkärleksfilmer. Verkligheten var dock en annan. Julius skötte det hela med stenhårda kontrakt och här följer ett exempel:

Jag undertecknad lovar för Herr Julius Johnson att ombesörja flottning av 2094 stycken timmerstockar ifrån området Kähkölä och lovar flotta dem ned till Haapakoski denna sommar med det överenskomna priset av 35 penni per stock. Ifall någon av stockarna under färden förkommer eller förstörs lovar jag att ersätta dem med 4 mark per stock.

Den 22 maj 1875
A. Kauppinen

Undertill har Julius på bristfällig finska skrivit följande bekräftelse:

"Tämän kontrahdin kansa olen tytyväinen"

Herr Kauppinen fick vara mycket noggrann med vilka flottare han anställde emedan förlusten av endast 1 stock förorsakade honom förlust av 10 stockars ersättning.

Sågarna hade i slutet av 1870-talet ekonomiska problem och många gick i konkurs. Julius köpte på konkursauktion tillsammans med sin kompanjon Karl Valtonen år 1880 Kuokkala såg.





Kuokkalas sågområde

Karl Valtonen dör följande år och Julius löste in hans andel och blev ägare till sågen samt tegelbruket. Senare köpte Julius hela Kuokkala gård som låg 4 km från Jyväskylä och omfattade 274 hektar varav 75 hektar odlad mark. Dessutom köpte ha i norra Mellersta-Finland elva gårdar som ha anslöt till sin affärsrörelse. Julius utvecklade senare jordbruket på Kuokkala gård till ett mönsterjordbruk med en besättning om 40 kor vilket var mycket på den tiden.

De stora investeringarna var gjorda och nu börjar trävarupriserna stiga. Julius köper förmånligt in tiotusentals stockar till sin såg vilka ha förädlade med bra ekonomiskt resultat.


Men Julius har vidare planer, han vill in i järnindustrin i Finland.
Han planerade att investera vinsterna från sina företag i ett järnbruk. Denna hantering kunde han från sin tid på Näse och Orisbergs bruksgårdar. Julius räknar nu på en jätteaffär som ingen tidigare vågat sig på och den var även för stor för Julius så han hoppar av.

Men något år senare yppar sig ett annat tillfälle. Tillsammans med affärsmannen Johan Valtonen köper de järnbruket i Petäjävesi, Koskensaari och till affären hörde även en såg och en tjärfabrik. Julius sålde så av oförklarlig anledning bara efter en månad hela sin andel i järnbruket åt Valtonen och bildade för tjärindustrin och sågen ett eget bolag Kuohunkoski. Ända till år 1918 var detta företag i Julius ägo. Senare lades sågen och tjärindustrin ned  men fabriken i Koskensaari däremot tillverkar ännu i dag spik och metallprodukter och är landsdelens äldsta industriföretag.


Julius som byggare och husägare i Jyväskylä.
Julius etablerade sig nu för gott i Jyväskylä. Han köpte där attraktiva tomter och lägenheter och i stadens centrum byggde han bl.a. gårdarna no 10, 47 och 35. Åt staden uppförde han badinrättningen och i Jyväskylä landskommun Taulumäki kyrka.





Julius som ägare av staden Jyväskyläs första och största stenhus, till höger.


Men den byggnad som i dag är ett minnesmärke över Julius tid som hans insats i Jyväskylä är dock den ståtliga arkitektritade gårdsbyggnaden, herrgården på Kuokkala, som han här uppför och som skall bli familjens hem. Hit flyttar han år 1904 efter hustruns frånfälle och där bor han sedan tillsammans med sin dotter Sigrid Säthrén och hennes tre flickor.





Kuokkala herrgård, Kuokkalan kartano,





 Kuokkala herrgårds arkitekt Wivi Lönn. Finlands första kvinnliga arkitekt.





Alfred Ketolas porträtt från år 1907 av en självsäker  Julius Johnsson.
Tavlan finns i dag på Kuokkala herrgård.





Julius Johnsson utnämns år 1892 av Rysslands Självhärskare och Storfurste av Finland Alexander III till kommerseråd. Julius kom att bli det andra kommerserådet som var bördig från Åland. Den första var apotekare Hugo Lindell som erhöll sin titel år 1890 och som gjorde karriär som apotekare och framställare av smaksatta alkoholdrycker i östra Finland.





En storman har gått ur tiden. Julius Johnson avlider den 3 juli år 1923 i en ålder av 78 år.






Kvar finns den gjutna marmorbysten som intar en hedersplats i dag på Kuokkala herrgård.

Gården övertogs senare av dottern Sigrid som var ägare och värdinna här i tio år. Därefter blev gården samhällsägd och bl.a. BB, vattenlaboratorium och under kriget använd av armén.

Gårdens nya ägare
Sockenrådet Kauko Sorjonen köpte år 1998 gårdsbyggnaden på Kuokkala av Jyväskylä stad. I dag är gården fullständigt renoverad och återställd till det den var under Julius storhetstid. Byggnadens övre våning används i dag som privat bostad medan bottenplanet får användas för kulturella ändamål
Som en historiens ironi kan följande historia berättas: Över hundra år före Kauko Sorjonens köp av herrgården Kuoppala hade Julius av Kaukos avlägsna släkting Jakob Sorjonen ur hans stora urskog inköpt 100 kubik stock för 100 mark.




Interiör från det pietetsfullt renoverade Kuokkala herrgård. Här den jugendinspirerade matsalen.






Här framträder tre vackra färger, blått, rött och grönt i matsalen







Gården kan besökas.
Adressen är: Kuokkalan kartano, Hämeenpohjantie 50, 40520 Jyväskylä.
Telefon: 050 5575844
Asiamies: Riitta Järvilehto
Öppettider: 1.6 - 31.8 varje dag kl. 10 - 18

Julius som privatperson
Julius kallades "Patronen på Kuokkala". Han fann vid sidan av sin expanderande affärsrörelse också tid för egna intressen Han spelade med i ortens hornorkester. Han var däremot ingen sångare. Julius befrämjade likväl ortens musikliv med donationer och kallades till hedersmedlem i den berömda manskören "Sirkat". Med sin segelbåt " Nahjus deltog han i många tävlingar. Han lät bygga en stor fritidsbåt i mahogny. Han spelade schack och hörde till eliten i Finland. Julius reste ofta med sin familj till olika badanstalter i Europa. under de sista levnadsåren gick resorna till Frankrike och Danmark.





En stilla stund för kommerserådet i arbetsrummet.





Kuokkalan kartano benämdes i folkmun "kvinnornas herrgård". Och här huserade dotter Sigrid och hennes tre flickor.
Ovan intar man födelsedagskaffe och i nedre bild får även kommerserådet sitta med då det blir dags för fotografering.


Julius och skogsindustrin.
Julius var aktiv i Finlands Skogsvårdsförening och deltog ofta på deras möten med långa föredrag som var mycket uppskattade. Man ville lyssna på denne man med ett så digert kunnande inom skogsförädling och timmerflottning.

Vid föreningens första årsmöte är Julius inkallad som föredragshållare. Inför hela landets trävarubaroner, storskogsägare, skogsinspektörer och experter höll han ett föredrag som gjorde att man formligen baxnade. Landet tidningar refererade föredraget ordagrant till vissa delar. Här listar Julius utifrån sin praktik och kännedom om hur kapitalet kan användas för antingen vinst eller förlust.
Julius som inte gått en enda dag i utbildning för detta gebit, skapar här en hela skogsindustrins nyordning och vars synpunkter skall för all framtid framstå som en skogs och sågägares bibel.

Julius berättar att han i vandringar i storskogar och undersökningarna av forsarna och sjöarna samt ur sin egen praktik kommit fram till helt nya teorier. Vi måste ta efter Norge säger han. Där börjar man avverkningarna redan tidigt på hösten allra längst fram till februari. I Finland fällde man sedan tidigare alltid stocken i smällkalla vintern till förfång för människor och hästar som skulle arbeta i upp till 35 graders kyla. Det virke sade han som fällts så sent drar år sig mera vatten i älven och gör att stockarna oftare sjunker och får blånader.

Julius påvisade sedan att "bara en dags försening" i flottningen under den effektivaste flottningssäsongen  kan göra att dess kostnader fördubblas.
Julius föreslog även en förändring av pråmdragningen över lugna vattendrag. Tidigare hade man med hamplinor dragit dessa med hästar. Han föreslog nu att man går över till ångkraft och stålvajrar. Detta gav visserligen initialt en förhöjd kostnad med fördubblade i längden intäkterna.

Sedan föreslog han en förändring av hela  systemet för flottning. Tidigare hade varje skogsägare ordnat sina egna flottningar och avlönat manskap själv. Nu föreslog Julius en "gemensam flottning" detta för att effektivisera flottningen samt minska på de stridigheter som tidigare förekom vid denna.


Först med elektriskt ljus i Jyväskylä
Redan år 1882 installerades el på Julius sågverk i Jyväskylä och detta 20 år före staden fick elljus.
Då telefonnätet år 1884 utbyggdes i staden var Julius en av de första som anslöt sig. Förstås invaldes han i den första styrelsen.

Julius och turismen.
I Jyväskylä var han med om att grunda en underavdelning till Finlands Turistförening och invaldes i dess första styrelse. År 1899 utkom den första turistbroschyren om Mellersta - Finland och Julius stod för tryckningskostnaderna.

Julius som fartygsredare.
De rutter som fanns i insjöområdet var inte anpassade för Julius företag och anställda. Han investerade i en ångbåt vars namn blev "Toimi". Båten har restaurerats och finns i dag på herrgården.
Tillsammans med svågern Borisoff på Åland anskaffar han som hälftenägare i fyra fartyg. Det är fregatten Alexander, skonaren Ukko, barken Elin samt skonaren Linnea.






Vid sidan av affärerna var kommunalpolitiken Julius största intresse under flera decennier. Han tillhörde bl.a. stadsfullmäktige under hela 1880 och 1890-talen fram till 1903. Han var ordförande för stadsfullmäktige år 1897. Det var året då staden anslöt sig till järnvägsnätet och i egenskap av ordförande var han värd för invigningsfestligheterna. Detta var en höjdpunkt för Julius inom kommunalpolitiken. Detta var den hittills största händelse i stadens historia.
Om Julius insatser för Finlands självständighet vittnar riksföreståndaren C.G Mannerheims tackbrev och medalj till Julius.

Ålänningen Julius och det finska språket.
Julius blev i kommunalpolitiken hårt ansatt av sina motståndare för att han inte behärskade finska språket. Man skrev att stadsfullmäktige har till sin ordförande valt en person som är "okunnig i finska språket och därför oförmögen att utföra uppdraget"
I biografin har ett kapitel fått rubriken " De finsksinnades spottkopp och Finskhetskamp med vassa tänder" I boken refereras till artiklar i ortstidningarna om att Julius är svensk med dåliga kunskaper i finska språket.

Avundsjukan på Julius framgångar i affärslivet spelade också in. En gång blev han i en tidningsartikel kallad "juden från Åland". Julius skall nu göra något som tar udden av vedersakarna. Han blev grundande medlem av den Finsk-Ugriska föreningen.

Julius äktenskap och familj
Julius gifte sig i Österbotten år 1864 som 18-åring med Hilda Ollonqvist. Hennes far var kyrkoherde i Kauhajoki.


I familjen föddes fyra barn, tre söner och en dotter. Sönerna hette Allan, Artur och Atle. Alla söner dog i tidig ålder förutom Sigrid. Hon var född på Åland i Saltvik och av alla barnen påminde hon mest om sin far, självmedveten, rakryggad och lät inte någon hoppa sig på näsan.





Tavla av Sigrid Säthrén på Kuokkala. Konstnär Alfred Ketola år 1907.

Sigrid gifte sig med en norrman Otto Säthrén. Äktenskapet slutade i skilsmässa år 1903. I äktenskapet föddes tre flickor som växte upp till skönheter. Då döttrarna gick i skola i Helsingfors bodde familjen i en sexrumslägenhet.





Sigrid Säthrén med sina tre flickor Julia, Karen och Solveig "Pupu"






Julius kvinnoaffärer.
Julius hade vid sidan av äktenskapet en hel del kvinnoaffärer. Han anställde 1895 till sitt kontor den 22-årige Lydia Vide som blev prokurist, livskamrat och älskarinna. De fick ett barn tillsammans. Julius dolde detta genom att Lydia reste till Sverige där hon år 1901 födde sonen Julius Arni. Pojken lämnades till Stockholms allmänna barnhem och han fick goda fosterföräldrar. I vuxen ålder donerar Julius åt honom 15000 mark och han gjorde allt för att dölja förhållandet.
På sågens kontor arbetade Olga Buler från Stockholm som kontorist. Hon var Julius förtrogna och nära vän. Åt Lydia och Olga sålde Julius år 1918 Kumpula 1 och 2 benämnda gårdar med speciella förmånliga villkor i köpebrevet.

Julius som donator
I samband med två av barnens bröllop och sitt eget silverbröllop  som ägde rum samtidigt gör Julius stora donationer. Han beställer en altartavla av Eero Järnefeldt till stadens kyrka. Efter en del förvecklingar bestämmer kyrkorådet att tavlan hängs inte vid altaret. Den hamnade till slut i Taulumäki kyrka där den finns ännu i dag.




Taulumäki kyrka

Vid samma festligheter donerade han även en grundplåt för en "sjuk och pensionskassa" år arbetarna vid Kuokkala såg och kvinnoföreningen fick 10 000 mk. Otaliga är de understöd Julius beviljade åt staden för allmännyttiga ändamål samt åt olika organisationer. Detta ledde i sin tur till att Julius överöstes av tiggarbrev.

Före sin död år 1923 gör Julius upp en sista donationslista vars slutsumma var 500 000 mk. Hans donationer till skolor där han verkat bl.a. Björby skola i Sund. Följande text finns med i gåvobrevet:

" Med tacksamhet minns jag den tid jag bodde hos min farbror på Rosenbergs gård. Den tid då mina föräldrar var i fransk fångenskap. Jag donerar till Björby skola 30 000 mark att användas för inköp av skor och kläder för fattiga barn"

Staden Jyväskylä och landskommunen erhöll 100 000 mark vardera för åldringsvården.

Julius och den åländska släkten
Julius glömde inte Åland. Det skulle visa sig att den Granlundska släkten fick en del. Bonden Gustav Emanuel Granlund i Finby får ett lån om 4000 mk avskrivet med hälsning från gamla vännen Julius Johnsson. Julius understödde i många år sina mostrar, fastrar och kusiner på Åland.

På Sunds kyrkas begravningsplats finns den Rosenbergska familjegraven.  Här är Julius mor Mathilda begraven. På högra sidan av gravstenen finns inhugget Julius fars namn Grigori A. Iwanoff 1825 - 1884. Han torde dock vara begraven på Prästö.  På häradsdomare Matts Rosenbergs gravsten finns inhugget tillverkarens namn V. Mikkilä J-Kylä. Familjegraven är gjord i Jyväskylä och finansierad av Julius.

Till sist några ord om dotterdottern Solveig kallad "Pupu"
Denna story skulle inte vara fullständig om inte Pupu finns med. " Den legendariska Pupu från Kuokkala gård". Hon växte upp på gården, och var känd som en skicklig ryttarinna och skytt.
Hon skulle sätta sprätt på morfars pengar.
Om Pupu går många rövarhistorier, många liknar sagan om "Bonnie and Clyde". I Finländsk mytbildning är hon en given gestalt. Det häftigaste äventyret lär varit då hon skulle anslutit sig till ett ryskt rövargäng i Kina med vilka hon levde i ett år.

Berättelsen om Julius Johnsson är välgjord och vi kan bara tacka redaktör Jorma Tuomi-Nikula för en välgjord, saklig och intressant biografi som levandegjort ålänningen Julius livsöde.


Carl Georg Rosenberg.
Julius morbror Carl Georg var i tiden den första ålänning som erhållit yrkesutbildning inom jordbruk och han blir förvaltare för Fiskars bruks jordbruk i Bjärnå i sexton år. Han arrenderar Kastelholms kungsgård. På fastlandet övertog Carl Georg skötseln av den stora gården Nääs i Nurmijärvi. Han köpte flera jordbruk på fastlandet och bosatte sig på Hovirinta gård i St Karins utanför Åbo.

Carl Georg invaldes år 1888 i lantdagen som Ålands representant i bondeståndet och behöll sin plats där de tre följande lantdagarna 1892, 1894 och 1897. Som lantdagsman gjorde han Åland känt i lantdagen och på fastlandet. Han donerade år 1892 FIM 10 000 för grundandet av Ålands Folkhögskola. Han erhöll titeln kommunalråd. Familjegraven finns på Sunds begravningsplats.





Rosenbergska släktens begravningsplats på Sunds kyrkogård.





Om Julius Johnsson finns alltså två böcker skrivna, båda tyvärr slutsålda men finns att fjärrlåna på Mariehamns stadsbibliotek.
Kuokkalan patruuna är skriven av Jorma Tuomi-Nikula och illustrerad med trevliga färgglada bilder av Anita Polkutie. Den grafiska utformingen är gjord av Jussi Jäppinen och utgiven på förlaget Minerva Kustannus Oy år 2007. Tuomi-Nikula har gjort ett förtjänstfullt arbete med gedigen grundforskning i Julius liv och fortsatta verksamhet.






Hela boken är fylld av vackra akvareller, här ser vi en ung Julius Johnson som bokhållare på en av de stora herrgårdarna på fastlandet






Kuokkalan kartanon albumi är skriven av Jaana Janhila med grafik av Jussi Jäppinen. Här finns mängder av fotografier av Julius och hela hans familj, historik över herrgården Kuokkala samt mängder av bilder ifrån Julius olika industriprojekt.

Tor Mattsson i Mariehamn har även han gjort ett förtjänstfullt arbete med att göra ett kort sammandrag i svensk översättning på 19 sidor. Denna finns att låna på biblioteket i Mariehamn.





Kommersserådet Julius Johnson, översättning i sammandrag av Tor Mattsson
En stor del av textmaterialet i denna bloggs artikel om Julius verksamhet är hämtat från Tors kompendium.

Tor Mattsson har även utrett den Granlundska släktens förgreningar och i ett sådant kompendium från år 2003 som utdelats till släktingar finns Julius liv kort dokumenterat.
Här framgår med önskvärd tydlighet kopplingen till den Granlundska släkten. Julius mor Matildas brorsdotter Anna var nämligen gift med Gustav Emanuel Granlund från Finby.

I boken Gårdar och folk från Sund av Håkan Skogsjö inom familj No: 1718, finns även Julius omnämnd, delvis med uppgifter tagna ur David Papps artikel Bomarsundsryssar och ålänningar, i Åländsk Odling av år 1991.

Ett stort tack till Kuokkala herrgårds föresståndare för att jag fått använda en del bildmaterial från ovannämnda böcker!



En annan Johns son


Johan G. Granlund
I Godby den 14 juni år 2017












torsdag 1 juni 2017

Stora landsvägen över Åland - postvägen ned till kaj i Delvik







Norra Sundsvägen i dag, här i vy från Strömbolstadshållet emot Sibby.
Den vackra månghundraåriga vägen som ännu i dag slingrar sig genom berg och dalar gåendes emot
dels Mångstekta och Hulta dels emot  Persby, Vivasteby, Träsk och Finby.
Detta var den "Stoora Landtzwägen öfver Ålandh" som Hans Hansson skriver i sin fina karta år 1650.
En väg som borde skattas som ett stort kulturarv tillsammans med Kyrksundet som redan är det.





Hans Hanssons karta över byn Persby och Träsk från år 1650.

Vi har den stora förmånen i Sund att få ha denne svenske lantmätares alster redan från medlet av
1600-talet. Endast Sund och Vårdö är så karterade från denna tid. Hansson blev avbruten i sin verksamhet emedan han fick tjänstgöring i Österbotten.

Vad vi här ser är ett ovärderligt bevis för huru den stora allfartsvägen mellan Sverige och Finland hade sin östra hamn i Sund Delvik. Texten ovan är följande: Stoora Landtzwägen öfwer Ålandh och vägen är tydligt markerad ända ned till den inritade bryggan i Deele Wijken alltså Delvik.





Ur samma kartserie kan vi se området runt Sunds kyrka och landsvägen framgår tydligt med texten
Landtzvägen.
I Hanssons kartor ser man sällan vägsträckningar utritade men här har han gjort ett undantag detta troligtvis på grund av vägens viktighetsgrad emedan det var den östra delen av den åländska landsvägen, sedermera postvägen i dess begynnelse.








Norra Sundsvägen av idag.

Vi ser här hur vägen förbi Sunds kyrka gör en sväng emot Björby.
Den urgamla vägen har i byarna ett avsnitt där den inte får asfalteras och i den stora backen i byn Strömbolstad ser vi hur asfalteringen börjar igen. Därefter ser vi hur vägen går förbi östra Kyrksundet igenom byn Sibby emot Delvik.
Denna väg är urgammal och dess böljande vägkurvor är i de flesta fall bibehållna trots nutidens krav på raka vägdragningar. Heder åt ortsbefolkningen och Ålands vägmyndigheter som kunnat bibehålla denna fantastiska väg, ett kulturarv av stora mått.

Denna väg har sedan urminnes tider, ja vi talar om bronsålders, järn och vikingatid, medeltid och nutid fungerat som en länk i dessa områden för vidare färder emot öster.
Här har ridande och  vandrande människor, postvagnar, hästforor, militärer, ja till och med kungliga följen och ärans män och kvinnor dragit fram i tusentals år.

Mats Dreijer skriver i Åländsk Odling år 1949: Den stora stråkvägen Sverge-Finland gick redan i början av 1200-talet över Fasta Åland, alltså även genom Finström, Saltvik och Sund. Slut citat.

Varför gick vägen genom norra Sund och inte igenom den södra delen som i dag? Jo emedan den södra vägsträckningen över Finby och dess sumpmarker inte fanns i äldre tid. Helt logiskt. Ingen bonde hade lust att bygga vägar och kavelbroar över sumpmarker utan man valde givetvis de höglänta markerna och då var den norra sträckningen helt naturlig. Fordom var det tridungarna som hade skyldigheten att i sina områden ombesörja vägar och framkomsten för den tidens kommunikationer i detta fall Saltviks senare benämnt Sunds tridung.

I boken Studier i Medeltidshistoria av Väinö Voionmaa skriver han: Skjutsningstungan på Åland var i början av nya tiden också den fördelad på tridungarna. Det omnämnes uttryckligen, att Åland för detta ändamål var delat i tre delar. Den första tridungen (Saltvik) var ålagd att ständigt hålla sina båtar beredda vid sin landsbrygga för överfart till Finland.

Fotnot: " I förste tridungen är Sundh Socknn och Saltwijk östen fierden, the holle theris ferie städes rede förr theris landzbroo. Alle the förer som komme westen, them före the öffwer Delen och til Kumbling Sockn, Kumbling Sockn förer the anthen till Inio o Töffuesall, eller och til Korpo Sockn".

En tanke som slog mej, kan namnet Delvik härledas från platsen varifrån man kommer emot Deelen alltså Delet?

Sedan Sunds kyrkas tillkomst ökade ytterligare den norra sträckningens betydelse emedan prästgårdarna hade skyldighet att hålla gästning.

I en riksregistratur handling av år 1684 finns uppgifter om huru kyrkoherden i Sund  ännu så sent som 1684 ( den 20 juni) erhöll 12 tunnor spannmål emedan han "sitter vid en trång och mager lägenhet uti en allmän stråkväg, där han är underkastad en stor gästning"







Förstorad bild, här ser man tydligt hur vägen går från Kyrksundet över Sibbylandet emot Vårdö.







Förstorad bild, man ser tydligt den streckade linjen för vinterväg över Kyrksundet.

En intressant notering kan vi se i dessa två kartor från 1600-talet. Vi ser Kyrksundet norr om Lumparn och i det sju kilometer långa Kyrksundets östra del finns en markering för isväg vintertid.
Den fortsatte så över Sibbylandet emot Vårdö. Alltså man utnyttjade  Kyrksundet för att lättare vintertid taga sig mot Vargata fjärden eller Bommersundsfjärden som den kallades förr.
I den färglagda kartan kan man även se den streckade linjen igenom hela Kyrksundet.
Den flesta kartor från denna tid har tyvärr en svaghet. De veks alltid just i området för vägens dragning i östra Sund och detta gjorde kartorna otydliga just i detta område.

På tal om Kyrksundets vinterväg ser man en intressant notering i Svensbölebonden Johan Lindströms dagbok.
I Till Minnes för år 1829 skriver han: Den 11 Januarij Kjördes Kjörksunden första Söndagen.. Detta var tydligen en gammal plikt som ålåg sundsbönderna att turvis ploga för sundets vinterväg.






För ungefär tjugo år sedan började jag av en slump intressera mig för postvägen över Åland och då i synnerhet dess östra ändpunkt för överfart till det finska fastlandet. Jag hade i en skivbordslåda som innehöll gårdspapper hittat ett dokument som berörde vår gård Norrgårds i Finby No: 10. Där framgick att efter en jordöverlåtelse mellan den och en granne på 1800-talet hade finska postverket ansett sig ge ett utlåtande. Detta fann jag väldigt märkligt och började så min forskning i detta ärende som fortgår än i dag. Det skulle visa sig att Norrgårds var en av fyra hemman i norra Finby som tillsammans med ett annat i Vivasteby, troligen Mörks, var postförarhemman. Detta hade jag aldrig hört talas om och det var en stor nyhet för hela vår släkt. Och varför just norra Finbys gårdar varför inte en enda från södra Finby?

Jag lånade då från biblioteket L.W. Fagerlunds bok, "Anteckningar rörande samfärdseln emellan Sverige och Finland öfver Ålands haf och de åländska öarna" och fann då vad jag sökte. Norrgårds No:10 var ett postförarhemman tillsammans med gårdarna 6 Postens som var postens huvudgård, samt gårdarna 8 Trögers och 11 Mattas, alla dessa hörde till postroten som hade skyldighet att föra över posten till och från Vargata i Vårdö.

I ovannämnda bok läser vi på sidan 114: Den 10 juni 1673 hade Jonas Höök blifvit utnämnd till "landspostmästare". Huruvida han redan året efter sin utnämning besökt Åland är ovisst, ehuru tillsättandet av flere nya påstbönder, hvilkas fullmakter äro utfärdade af landshöfdingen den 31 juli 1674 nämlingen.....Marcus Marciliusson i Finby i Sund socken, (Postens gård) kunde tyda därpå. Men följande år den 19-21 december besöker han Åland och särskildt nytt nämnda postbönder, hvilkas utnämning han för sin del ytterligare konfirmerar. Sålunda utför Marcus Marciliusson nu ensam äfven den postföring till Wargataby i Sundskär, (Wårdö) öfver Wargata fjärden, som hittills ålegat fyra bönder i Mångstektaby, hvilka biträdt postbonden i Finby.

Då postgårdarna skötte om postens framförande åtnjöt de vissa skattefördelar bl.a. erläggande av en skjutsfärdspenning. I Fagerlunds bok läser vi följande:
I ett af landshöfdingen Lorentz Creutz å Kastelholm den 20 november år 1650 utfärdadt bref befrias sex bönder i Finby i Sunds socken ifrån erläggande af skjutsfärdspenningar emedan " de måtte föra ordinareie posten till Sundsskieren (Vårdö) öfver vatten trefjededels mil, efter posten icke förmår hålla så mycket folk att han postbrefven uti storm och blåsväder kan fortbringa" och samma förmån tillerkännes af samma anledning jämfäl fyra bönder i Mångstekta by i nämnda socken benom bref daterat  Kastelholm den 10 augusti 1657.







Nå vad säger då Hans Hansson om denna sak, var fanns postbryggan i postens begynnelse för överfart till Vårdö?
Vi ser här området för nuvarande Bomarsund från år 1650. Posten inrättades av drottning Kristina år 1636 och för Finlands del organiserades den av Bernhardt Steen von Steenhausen år 1638, och denna hamn borde då finnas markerad i denna karta. Så är icke fallet. Vi kan inte se någon väg, inte någon som helst bosättning, ingen brygga för angöring vid denna viktiga samfärdsled genom Sunds socken i Svea rike!

Vi ser först i norr Boo Wijken därefter Bomar Sundh och sedan Leer Wijken. Väldigt schematiskt ritat.
På land ser vi för A två "änges hagar" hörande till Skarp hemman och för B två liknande hörande till Matz Erss i Vivasteby.

Den stora viken där texten ovanför är Bomar Sundh och betecknar med största sannolikhet det som i dag är Notviken/Kejsarviken och som i äldre 1700-tals kartor är benämnd Häst Wiken och i en annan Hårs Noot Wijken.  Ängeshage A är platsen för nuvarande Puttes Camping och denna äng hette Hästhagen i sagda karta.






Erik Bertell skriver i Åländsk Odling 1991 att denna vik skulle vara sundet emellan Prästö och fästningsområdet och att Bomarsund hade fått sitt namn av detta sund. Detta är fel emedan i äldre kartor betecknar Bomarsund den stora havsfjärden emellan Vårdö och Sundslandet. Denna tid fanns inte Bomarsund som en ort endast med beteckningen vattenområdet. Det kan inte finnas ett sund som benämns efter en ort som inte finns.






Bomarsunds karta i dag från Google Map.
Vi ser längst upp Bovik, därefter Notviken och nere till vänster den stora Lerviken. Dessa vikar notarar Hansson 1650. Han utelämnar helt den lilla vik där "ångbåtsbryggan" finns och där postvägens "lastage hamn" fanns strax ovanom den röda punkten samt det vi nu kallar Simviken söder om vägsträckningen.





Bomarsund betecknande området mellan Vårdö och Ålands fastland. Prästö och Töftö lämnas helt åt sitt öde nere i sydost.






I samband med Post och Teles 350-årsjubileumsskrift Posen på Åland visas denna karta och påstås vara uppgjord av en C Hansson från år 1750. En liten miss emedan det fanns ingen lantmätare den tiden som hette så utan detta är en annan av Hans Hanssons kartor över Åland från år 1650. Här ser vi endast Sund och där Prästö lämnas långt i sydost igen. Ofta "renoverades" gamla kartor så även denna d.v.s. man tillförde nya uppgifter till de gamla varav Hanssons från år 1650 ofta ligger som grund.






Mycket gammal vägkarta för postvägen som går tillbaka till Hans Hanssons allra första kartskisser och här ser vi huru vägen efter Kastelholms slott gör en skarp nordostlig dragning upp emot Vårdö långt ifrån nuvarande Bomarsund.






Här ser vi en gammal postvägsförteckning  med avståndsnoteringar samt vägtaxa, och här framgår avståndet över Bommersunds fjerd, dvs. den nuvarande Vargata fjärden.
Bjurmans vägvisare från år 1743






Sweriges Geographie.

Pass och Sund som förekomma i Postleden mellan Åland och Finland äro:
Bomarsunds Fjärd, till Wargata på Wårdö 1 mil, öfver Sjön Delet (jämte litet landväg å ömse sidor) till Kumlinge 3,5 mil.
Även här ett bevis för huru vattenområdet Bomarsund betecknade den stora havsfjärden mellan Vårdö och det åländska fastlandet, inte det smala sundet invid Prästö.

Jag har ännu inte i någon skatteläggningskarta före år 1800 sett Bomarsund beteckna en ort på fasta Åland. Att man talade om Bomarsund denna tid åsyftade endast vattenområdet inte en angiven ort.
Området för det äldre Bomarsund kallades i skattläggningskartor Persnäs, i folkmun Gränden, senare Skarpans. Ja även fästningens byggnation kallade man Skarpans fästning.







Denna karta av Anders Norrstet från år 1765 visar vägen norr om "vikarna" i området Persnäs som är ett utbygge av huvudbyn Persby och vars väg ledde genom den så kallade Sunds Gränden.
Även detta är ett ovärderligt bevis för att någon väg inte fanns förr emot bryggan i nuvarande Bomarsund. Hur kan ett område kallas för gränden ifall detta inte skulle beteckna en återvändsgränd.
Namnet levde envist kvar i folkmun ännu hundra år efter att en väg helt riktigt då byggts till postkajen i Persnäs.





Postvägen år 1756.
Längst till vänster Skarpgården med sin väderkvarn ovanom Gloet. Postbryggans lastageplats vid lilla viken.

Denna del av postvägens sträckning över fasta Åland och i synnerhet i Sunds socken har blivit mycket lite omtalad i vår allmänna historia. Ja jag skulle säga här har funnits en obefintlig forskning.
Tidigare talade och skrev inte många om postvägens sträckning här endast över Ålands hav och Eckerö. I alla sammanhang omtalas endast Eckerö. De människor som skulle forsla posten över Delet och Skiftet fram till finska fastlandet fick gå igenom lika stora mödor och strapatser och detta avsnitt var ju mångdubbelt längre än Ålands hav. Ja ibland kan man läsa om en stor olycka som hände i Kumlingevattnen. Den gången en Taube förliste och för den olyckan har man även upprest ett monument.
Det var inte endast män som fick slita med posten i detta avsnitt, även kvinnor och barn deltog i postforslingen.

För ett par årtionden sedan pågick ett projekt "Postvägen över Åland" som drogs av Peter Vinqvist i Eckerö. Milstolpar uppsattes längs hela postvägen, en av dem var jag med och grävde ned i Bomarsund.

Jag påtalade de kartfynd jag gjort för honom  emedan en bok om Ålands posthistoria var på kommande.
Av en tillfällighet stötte jag på tjänstgörande tjänsteman för denna boks publicering Jan Andersson på bibliotektet i Mariehamn och jag påtalade denna sak. Jaa, sade han, det är väl ett ganska subjektivt bedömande! Ungefär som om jag hade hittat på detta själv. I tryck står därefter i sagda bok: Alltsedan postvägens inrättande har Bomarsund utgjort dess östra ändpunkt på fasta Åland. Detta är inte med sanningen överensstämmande!
Samma text upprepar Andersson i boken Postvägen över land och hav år 2004, en historisk resehandbok genom tre regioner. Meddelanden från Postmuseum nr. 52 Stockholm.

Texten är dessutom ologisk. Man skriver: Von Steenhausen lät i stora drag den nya postvägen följa den gamla samfärdsleden över Åland, (vilken ju gick till Delvik), sedan skriver man: Posten gick från Grisselhamn vidare över fasta Åland till Bomarsund varifrån den fortsatte över Vårdö.






Bomarsund
Det ryska imperiets utpost i väster, av Örjans, Skogsjö och Robins.

Ett antal år efter mina fynd och diskussioner med redaktörerna för den åländska posthistorien, år 2004 utges ovannämnda bok. På sidan 16 under rubriken, Bomarsund före fästningens tid, kan vi läsa följande:

Den stora post- och resvägen över Åland gick ursprungligen längre norrut, till en brygga i Delvik söder om byn Mångstekta. Men på 1650-talet gjordes stora ansträngningar för att förbättra vägnätet i landet, och förmodligen var det då som man förkortade resvägen genom att bygga vägbro över Finbyströmmen och låta postvägen fortsätta ner till sundet Bomarsund där en brygga anlades.
Slut citat.

Just så, det var vad jag anade, tack!

Med största sannolikhet är det så att denna väg ner till nuvarande Bomarsunds brygga anlades först på 1670-talet. Vid denna tid införde även postverket systemet med postiljoner vid sidan av postbönderna.
I gamla domböcker framgår att på 1670-talet blev "landsvägsfrågan" mera aktuell än tidigare.
Den 29 augusti år 1670 samlades Ålands Landslag och den största frågan med detta ting vid Kastelholm var just denna landsvägsfråga. Här beslöt man att vägarna skulle sättas i skick och
"överallt blivit lika goda gjorda" som det sades. Olika vägsträckor mellan byarna skulle delas mellan allmogen för byggande och underhåll och " sedan hållas med makt". Vid brott emot dessa påbud straffades med vite om 40 marks böter eller fängelse i 1 månad.

En intressant notis finns att läsa R. Hausens bok Kastelholms slott och dess borgherrar.
På sidan 85 finns uppgiften om huru hertig Karl vid sitt besök med ett stort följe landsteg vid
Finby ström och därefter ridandes tog sig till slottet.
Två år därefter upprepades besöket med att hertigens sjöstridskrafter i förhandlingar med Sigismunds dito bestämde om ett möte just vid Finby ström, ett möte som inte blev av.
Platsen var känd för hertigen emedan en drottningens trotjänare en man vid namn Henrik Andersson bodde intill strömmen. Där finns ännu en backe som kallas "Skrivarsbacken".

Detta visar med önskvärd tydlighet att någon hamn i Persnäsområdet i nuvarnade Bomarsund fanns inte i äldre tid. Vägen tog slut vid Skarpgården och området kallades Sunds Gränden.




Postat i Godby den 2 juni år 2017

Johan G. Granlund