lördag 28 oktober 2017

Den gamla albumen på Norrgårds i Domarböle




I kvarlåtenskapen efter min fars kusin Herbert Granlund fick jag det stora nöjet att omhänderta en del fotografier samt ett vackert album från Norrgårds i Domarböle. En del fick jag behålla som hörde till min farfar
Johan "Janne" Granlunds tid på gården men det mesta inklusive albumen övergick till farfars bror
Evert Granlunds anhöriga efter att jag först fotograferat bilderna.

Bilderna härrör till en del efter Evert Granlund, son till Mathilda och Magnus Granlund som brukade gården Norrgårds i Domarböle, men den största delen kommer från Everts hustru Idas hem.
Ida var född Karlsson och var kommen från Östergårds i Smedsböle. Här finns  fotografier från hennes barn- och ungdom samt av de syskon som emigrerade till Amerika.

Evert och Ida hade fyra barn, Svea, Karl-Erik, Göta och Herbert. Svea emigrerade och här finns en del bilder från hennes familj i Staterna.

Många av de emigrerade från, Smedsböle, Domarböle och Finby återfinner vi i San Francisco och en hel del av fotografierna är tagna i olika studios där.

Jag tyckte att det var av stor vikt att fotografierna kom tillvara och att de inte skingrades vid den efterföljande auktionen. Ett stort tack till Herberts dotter Veronica som tog vara på och överlämnade albumen och övriga fotografier.






Albumets pärm är mycket magnifik. Hårda bruna pärmar klädda i tyg och dekorerade med ornament i tunn mässingsplåt.






Norrgårds i Domarböle.
Till gården gifte sig min farfarsfar Johan Magnus Granlund med
Johanna Matilda Karlsson.
Johan Magnus, min farfarsfar var född på Granlunds i Finby, dvs. halva Sågars no. 2. Han gifte sig som man sade till "mågställe" emedan på gården fanns endast döttrar.

Här var min farfar Johan, mina farbröder Georg och Mathias och min far Bernhard födda. År 1913 köpte farfar Johan "Janne" Norrgårds i Finby no.10 och min far berättade att han åkte till den nya gården som 5-åring i en höskrinda.






Framför farstun vid Norrgårds i Domarböle. Evert och Ida Granlund med barnen
Karl-Erik, Göta och Svea.






Barnen på Norrgårds i Domarböle,
Svea, Karl-Erik och Göta
Till höger Göta gift med Bror Mattsson från Tranvik
Arrendatorer på Grelsby kungsgård i många år.






 Johan Magnus och Matilda Granlund






Enligt den tidens sed så öppnades likkistan en sista gång i salen.
Den döde, Johan Magnus Granlund dog den 17 april år 1914
Matilda dog den 5 september år 1927
Johan Magnus grav finns alldeles invid granhäcken på Sunds kyrkogårds östra sida.
Matildas grav har inte hittats.





Östergårds i Smedsböle.
Vi ser här familjen på Östergårds samlade utanför hemmet i Smedsböle. Yngsta dottern Ida längst till höger tillsammans med sina föräldrar Karl-Erik och Erika Johansson och invid sina två systrar och tre bröder. De använde efternamnet Karlsson eller Carlsson.
Flera av dem skulle emigrera till Amerika.
Familjen antog efternamnet Östergård år 1927.





Immigranter från Östergårds i Smedsböle
Till vänster i bakre raden Sven.





Damen till vänster Elin Sandberg






Idas bror Eric Carlsson från Östergårds i Smedsböle





Fotografiets baksida.
Mr. Mrs. Ida Granlund
"Jag sir så gammal ut på de här korte men jag skall senda eder ett bettre lite längre fram
många helsningar från Eric C." (Carlsson)






Immigrantby i Amerika






"Mor och Mrs. Nordback är med oss"




Hälsa alla Bekanta
(osökt kommer till mig sången; hälsa dom därhemma, hälsa far och mor....)








Ungdomar från Smedsböle
The Wheeles studio in Port Richmond N.y





Eric Carlsson till vänster, Idas bror från Östergårds i Smedsböle





Till höger, Ida och Sven Karlsson. Sven antog år 1927 namnet Östergård, i trakten kallades han för
("Smessbörs Sven")






Till höger, ungdomar från Sund, mannen längst bak är "Göstas Albert"
svårläst text men kan vara något i stil med "Skor på Finlands pojkar"





Till vänster immigrantkvinnor från Sund
Till höger, från Norrgårds i Domarböle, Karl-Erik Granlund sittande i okänd barnpigas famn
invid sin syster Svea.




Okänd dam







Okänd dam
Port Studio Jos Fischle



'



Okänd man





Okänd man
Studio Johnstone 55 Third St. 2. 10 sixth.  st.,s.f.





Okända immigranter






Okänd dam
Studio: Dan Elice 838 Market ST. San Francisco Cey






Okänd herre
Studio: Mission Studio 2822 - 2624 - ST. SF.





Okänd dam
Studio: Johnsson 10, 1/2, Sixth St. San Francisco





Okänd herre, samma studio som ovanstående foto





Okänt par
Studio: Baren Blott






Okänd dam
Studio: Alisku SF





Okänd dam





Med stor sannolikhet Idas en syster





I albumen finns även en del sjömansbilder.
Här ser vi till höger min farfar Johan "Janne" Granlund





Okänt fartyg och besättning
Denna tid var det vanligt att någon köpte ett dragspel i någon hamn och man poserade gärna med det.







I alla tider har alltid några ungdomar stannat hemma och inte emigrerat eller "mönstrat på" till sjöss.
Här ser vi sundsungdomar på en landsväg i byn. Ida andra från höger.
Fotografiet troligen taget av Anselm Sjöblad








Till höger Elsa Sjöblad och "Göstas Elvira"
De var systrar från Trögers i Finby






Karl Johansson från Andersas i Södra Finby och Gösta Bryggman





Till vänster Idas bror Eric och till höger Hilja och Paul Lindholm





Min farfar Johan "Janne Granlund" på äldre dar, på besök hos Norrgårds i Domarböle.
Till höger Göta Mattson född Granlund.

Ytterligare några ord om Evert Granlund.
Evert var en talför man som var "kvick i mun".
Han valdes till Sunds Ungdomsförenings första ordförande då föreningen bildades år 1906.

Evert vistades i San Francisco vid tiden för jordbävningen år 1906.

Evert fungerade även som munvig auktionsförrättare i bygden.

Från syskonskaran på Östergårds i Smedsböle finns många fantastiska livsöden att omtala.

En av syskonen arbetade som sekreterare i Vita Huset bl.a. åt Amerikas president Harry S. Thruman  och nämnas kan så har i sen tid anhöriga fått julkort från Vita Huset undertecknat av president Jimmy Carter.

En av ättlingarna deltog i "Kuvaitkriget" som stridspilot.

Någon är försvunnen i Syd-Amerika och en annan  har i vilda äventyr seglat jorden runt i olika sammanhang.

En är helt försvunnen.


Bildat i Godby den 28 oktober år 2017


Johan G. Granlund





måndag 23 oktober 2017

Ålandsrapportörernas resa till Åland i december 1920






De helga tre konungar, Kasper, Melker och Baltazar, även kallade "De tre vise männen"

Den kristna traditionens tolkning av de österländska stjärntydarnas resa för att besöka det nyfödda
Jesusbarnet. Enligt denna tradition skulle de ha härstammat från Persien nuvarande Iran.

Ovanstående saga för belysa ett avsnitt av den s.k. Ålandsfrågan som var aktuell i ett antal år efter att ålänningarna efter ett möte på Ålands folkhögskola i augusti år 1917 framställt en medborgaradress till Sveriges konung Gustav V för anslutning till "Det gamla moderlandet".






Ålands folkhögskola vid tiden för Ålandsfrågan.







Ålands självstyrelses tillblivelse har för min del hittills varit en ganska slö tillställning. Visst har man  i många sammanhang fått berättat hur det gick till när Åland "startade upp" med nuvarande självstyrelse men några större funderingar har åtminstone inte jag haft i saken. Även jag trodde att det här var någonting Julius Sundblom stod för från första början, han var väl Ålands självstyrelses fader trodde även jag.

Av en tillfällighet slank jag en kväll in på Ålandsforskarnas träff och för mötet var en föredragshållare inkallad, Mats Adamczak, som berättade om sin bok som var på kommande, "Den bortglömda historien", och jag gjorde några anteckningar. Men en dag började jag fundera på de s.k. "Ålandsrapportörerna", vad var de för ena herrar egentligen?

Frågorna ploppade upp nu och då så jag beslöt att försöka ta reda på lite mera. Jag skaffade så ovanstående bok, ringde upp författaren, plöjde igenom det digitala tidningsbiblioteket för både Åland, Finland och Sverige och har hittills kikat på ett hundratal artiklar och insändare i frågan. Det skulle visa sig att "Ålandsfrågan" var brännhet i våra länder denna tid 1917- 1921.

En fråga jag ville få svar på och som ännu är öppen är: Har vi, vi vanliga ålänningar som i de flesta fall gått endast i folkskola och läst tidningen Åland blivit vilseförda och utsatta för historieförfalskning? Är vi likt förriga sovjetfolket förda bakom ljuset och finns det ännu oredovisade fakta i saken? Är det endast amatörhistoriker som skall försöka bringa klarhet i frågan, var är alla utbildade historiker och grävande journalister som står upp och kräver: Vad är sanningen om vår gemensamma åländska historia?

Vid läsning av Mats Adamczaks bok får man den bestämda uppfattningen att vi och våra föräldrar levde då i en Putinliknande tid. Att allmänna val visserligen hölls men "oppositionen" hade en minimal möjlighet att komma fram. Man trixade med vallistor så att en eventuell motkraft inte hade så stora möjligheter. Bara det att valresultatet inför det första landstinget gav resultatet 29 som motvilligt tog sig an den nya självstyrelsen och 1 för denna, d.v.s. bonden Johannes Holmberg, Mats Adamczaks morfar från Geta. Förrädaren.

I boken framkommer även att man handplockade personer som var pålitliga inför sammankomster och uteslöt eventuella motståndare. Inför Ålandsrapportörerna och  Nationernas förbund NF ljög man om de insamlade namnunderskrifterna och man uppvisade en procenträkning i lågstadienivå, Man framlade en Ålands grundkarta som var manipulerad så att en stor del av den finländska skärgården var bortsuddad. Man hade även problem med kronologin, hänvisar till uttalanden som gjordes ett halvt år senare osv. Man talar om en 100-årig längtan bland ålänningarna att höra till Sverige som kanske endast var 100 dagar gammal.






Rapportörkommissionen
Bild ur: Den bortglömda historien av Mats Adamczak
Wikipediabilder


"De tre vise männen" vi nu skall tala om är de tre observatörer som ingick i den av Nationernas Förbund pågående juridiska processen om Ålands statstillhörighet. Denna grupp blev här benämnd "Ålandsrapportörerna" men var en rapportörskommission och hade tillsatts av en juristkommitté.

Denna grupp skulle komma att besöka både Sveriges och Finlands olika styrande organ samt även göra en avstickare till Åland. Vi har här att göra med de män som i slutändan kom att avgöra hela Ålandsfrågan.


Vem ingick då i denna grupp av ålandsrapportörer?




Ambassadör Abram I. Elkus
Källa Wikipedia

Wikipedia i endast engelsk version: Abran J. Elkus, United States Ambassador to Turkey 1916-1917.
In 1913 and 1920 he run for Judge of the New York court of Appeals. Elkus served on the Court until December 31.  1920 and then accepted an appointment as one of the League of Nations Commissioners to settle the Åland Islands dispute between Finland and Sweden.
On October 1947 he died at his home in Red Bank New Jersey.
Layer - Diplomat







Felix Calonder
Källa Wikipedia

Felix Calonder föddes år 1863 och dog år 1952.
Calonder var en Schweitsisk jurist och politiker. Han var ledare för det frisinnat - demokratiska partiet i kantonen Graubynden och medlem av dess stora råd 1891-99, president där 1896 och 1899 samt ledamot av ständerrådet 1899 - 1913 och dess president 1912. Ledamot av förbundsrådet 1913 - 19 och förbundspresident 1918. Calonder togs i stor utsträckning i anspråk av Nationernas förbund. Åren 1920-21 var han en av de tre rapportörerna i Ålandsfrågan och representerade samtidigt schweitz i den internationella Rehnlandskommissionen. År 1921 utsågs han att leda de tysk-polska förhandlingarna om Oberschlesien. Calonder har skrivit Schweitz und Völkerbund 1919.

Svensk uppslagsbok Lund 1930.







Eugene Beyens
Källa Wikipedia, Svensk uppslagsbok Malmö 1939

Född år 1855 och död år 1934 i Belgien.
Var en belgisk baron och diplomat. Beyens var minister i Berlin åren 1912-14 utrikesminister
1915-17. Medlem av den av Nationernas förbunds råd tillsatta rapportörskommissionen för Ålandsfrågans lösning åren 1920-21 varunder han besökte Sverige, Finland och Åland.







Bild ur boken, Den bortglömda historien.

Ålandsrapportörerna anländer till Åland på eftermiddagen med s/s Torneå den 9 december år 1920. Fartyget fungerade även som  deras logement under Ålandsvistelsen.

I samtal med etnolog Conny Andersson vars mor är född i Sund Gunnarsby, skulle en av rapportörerna övernattat hos dem. Länge fanns på gården kvar några bordsstandar som varit använda vid deras vistelse på Åland.
Värd för det besöket var då en av förgrundsfigurerna i Ålandsfrågan August Karlsson som behärskade engelska språket och som för övrigt deltog i de flesta underhandlingar som fördes för Ålands del med svenska och andra utländska företrädare i Nationernas förbund.







August Karlsson på Gunnarsby, nederst i bild.
Sundskarar hemma och borta av Borghill Lindholm


Vi läser vidare ur "Den bortglömda historien" följande om välkomnandet:

Efter att de blivit emottagna av Landshövding Isaksson och gått på en promenad i Mariehamn, åker man till landshövdingens hem på middag. Förutom rapportörerna var även Landssekreteraren Johansson, Ingenjör Isidor Jansson, Chefen för Ålands Lotsdistrikt Överste Hjelt, Häradshövding Borg, Norska vicekonsuln och Bankdirektör i Unionsbanken Hugo Lundqvist, Lantbrukaren Johannes Holmberg och Godsägare Johan Dahlström. Isaksson håller ett kort tal till rapportörerna på engelska där han förutom att hälsa dem välkomna berättar kort om Åland och relationerna till Finland och avslutar med att han hoppas att rapportörerna skall finna en lösning som gör att brodersfolken kan fortsätta att leva i samförstånd. Amerikanen Dr. Elkus svarar för rapportörerna och bedyrar att man skall hitta en rättvis lösning för ålänningarna. Följande dag, på fredagen var det dags för Rapportörerna att träffa det provisoriska åländska landstinget på förmiddagen. Efter att Rapportörerna ätit lunch på s/s Torneå hade man enskilt möte med herrarna Björkman och Sundblom. Kl 19 på kvällen var man inbjudna av Mariehamns stad och på bjudningen var det 60 personer.







I tidningen Åland av den 15 december år 1920,  kan man läsa om programmet för Ålandsrapportörerna under lördagen och söndagen den 12 och 13 december.

Denna artikel är lång men jag vill ändå visa hela för den visar hur otroligt mycket man satsade på
Ålandsrapportörerna. Man trodde och hade på förhand en förvissning om att:
"Detta skall nog gå vägen"
Men hur mycket man ändock gjorde för dem kammade man noll, med slutsiffrorna
8 - 0 vann den Finländska sidan landskampen med Sverige och ålänningarna stod med Svarte Petter. Det skulle ta länge innan shockvågorna skulle lugna sig.

Ålandsrapportörernas besök
Tidningen Åland den 15 december år 1920

Konferensen med Ålands landstings verkställande utskott ägde rum på förut bestämd tid, d.v.s. kl. 10 f.m. och fortgick till 12. Liksom vid de tidigare konferenserna gjorde sig rapportörerna även nu genom en mångfald olika frågor noggrant underrättade om allt som kunde vara ägnat att belysa den åländska återföreningsrörelsens uppkomst och innebörd samt förhållandena på de åländska öarna. Innan sammankomsten avslutades ställde rapportörerna i utsikt att sluta konferensen söndag e.m kl 4

Därpå tog rapportörerna plats i de väntande bilarna och med herr Tamelander och Karlsson (August Karlsson ?) som vägvisare anträddes färden till Ålands Folkhögskola. Härunder gjordes en avstickare genom Mellantorp i Hammarland ( där ryska batterier varit anlagda) till Frebbenby kasern där rapportörerna personligen kunde övertyga sej om att finsktalande militär är förlagd på Åland.
Från Frebbenby gick färden igenom Bjärström o Svartsmara till folkhögskolan.

Frukostmiddagen på folkhögskolan
Klockan halv 3 körde rapportörernas bilar genom en av bygdefolket upprest med gröna girlanger smyckad ståtlig äreport, över vilka flaggor vajade, in på folkhögskolans gårdsplan där allmogen vördnadsfullt avvaktade sina högt ärade gästers ankomst. Folkhögskolans rymliga salar hade smyckats till fest. På fondväggen sågs grevskapets vackra vapensköld med den ståtliga älgen i det blå fältet omgiven av flaggor i belgiska, schweitziska och amerikanska färger. För övrigt gåvo smakfullt anordnade draperier i blått och gult god stämning.




Ålands vapensköld, i denna utformning från år 1951.
I de förhandlingar som förelåg lagens tillkomst enades man om att avlägsna hjortens guldhalsband emedan denna symbol hade för stark laddning.






Ålands vapen i en äldre utformning.







Ålands en ännu äldre upplaga av vapnet, en ståtlig kronhjort med guldhalsband.


Tvänne väldiga för över 100 personer dukade bord i hästskoform upptogo golvytan. Blommor och belgiska, schweitsiska och amerikanska miniatyrflaggor bröto angenämt av emot de bländvita borddukarna och servietterna.

Kl. 3 e.m. inträdde, under toner av fiol och pianomusik utfört av tvenne unga ålänningar, hedersgästerna i salen samt intogo sina platser vid bordet. Samtidigt bänkade sig värdarna, sex allmogemän från varje av Ålands 16 kommuner. Förutom baron Beyens president Colander och mr. Elkus jämte fru, samt sekreterare, hade på Åland vistande representanter för Stockholms pressen inviterats.

De ärade gästerna hälsades välkomna till bords av landstingets ordförande bonden Johannes Eriksson som uttryckte sin glädje över att Ålandsrapportörerna velat bibringa en stund i kretsen av Åländska allmogemän. Baron Beyens tackade Hr. Eriksson för välkomsthälsningen och försäkrade att rapportörkommissionen trots årstiden hade haft en i allo angenäm resa. Rapportörerna hade fått ett gott intryck av välståndet på Ålandsöarna och av befolkningens högsinta och stolta karaktär. Ålandsfrågan hade särskilt p.g.a. öarnas strategiska läge blivit internationell och krävde såsom sådan internationell lösning. Rapportörerna kommer att avge sitt utlåtande efter sin innersta övertygelse. Avgörandet låg visserligen hos N.F. men rapportörerna hoppades på en lösning som skulle tillfredställa ålänningarna. Talaren slutade med att önska Ålands folk lycka och välgång.

Folkhögskolans husmoder Fröken Fanny Sundström som lett anordningarna fungerade som värdinna vid bordet.




Fanny Sundström på Guttorp i Sund Träsk. Föddes år 1883 och dog år 1944.
Borghill Lindholm tecknar hennes livsgärning i boken "Sundskarar"  med slutorden:
Fanny Sundström kallades "Ålandsdrottningen" i Sverige och Finland, när hon kom och representerade på möten. Det var inga överord - hon var en stor kvinna i vårt kulturella liv.

Forts: Unga bönder skötte marskalkarnas värv med folkhögskolans kvinnliga elever fagra unga tärnor i färgrika åländska nationalfolkdräkter omhänderhade serveringen.






Ålandsflickor med sina folkdräkter, här en midsommarafton vid Godbys midsommarstång på 1970-talet.
Fotografi, Finlands Museiverks fotoarkiv.

Ute i köket sysslade fru Berta Bertell omgiven av en talrik stab bondvärdinnor och bonddöttrar vid stekpannor, grytor och kastruller.






Med största sannolikhet serverades även Ålandspannkaka med snömos och sviskonkräm

Maten var riklig, vältillredd samt god, rätterna just sådana som man väntar sig vid ett åländskt allmogegille ute på landet. Främlingarna läto sig de många anrättningarna väl smaka. En tydligt märkbar - låt oss säga - oro avspeglades sig dock i rapportörernas drag då till sist äkta åländskt svartbröd med smör och ost kringbjödos. Sådant mystiskt bröd hade herrarna nog icke förr sett eller smakat. Men då man underrättade dem om att brödet var en åländsk specialitet sågos de intresserade äta av det och funno det gott.





Åländskt svartbröd


Vid middagen serverades som drycker hembryggt juldricka och mjölk. En angenäm överraskning bereddes gästerna då Finströms välövade allmogekör framträdde och under sin skickliga ledarinna fru Edit Anderssons ledning sjöngs ett antal åländska folkvisor och andra sånger. Fylliga säkra och klara klingade rösterna. När i sången "Dåne liksom åskan bröder liv och blod för Sveriges ära" sjöngs märktes en sällsam dallring i rösterna. Hjärtat gav i det ögonblicket uttryck åt Ålands längtan och hopp. De kraftiga och ihållande applåder som följde gåvo tillkänna att Ålands folk bekräftade det som Ålands sångarskara i toner tolkat.
Främlingarnas belåtenhet med körens prestationer kunde avläsas bl.a. däri att president Calonder innan han sade farväl anhöll om att få höra mer. Kören avlöstes under lunchens förlopp av de tidigare omnämnda spelmännen. Den närvarande allmogen uppförde sig hela tiden taktfullt och korrekt. Ingen förlägenhet eller tafatthet kunde spåras. Ledigt och ogenerat förde sig envar. Man samtalade med sina bordsgrannar icke bullrande och högljutt utan stillsamt som sig bör. Ingen cigarett framtogs, förrän gästerna tänt sina. Förvisso sågo rapportörerna att de nu sutto i kretsen av äkta svenskt bondefolk med gammal hög kultur.

Söndagens stora folktåg





Tidningen Åland av den 16 december 1920, det stora folktåget står framför Socis.
Tyvärr suddig bild.

Under loppet av söndagen som ingick med klar himmel och strålande sol samlades i "Ålands huvudstad" en så talrik menighet från alla åländska kyrksocknar och kapell att ingen skådat dess like. Ålands folk önskade på det oförtydbara sätt lägga i dagen sin åstundan "att komma hem till Sverige". Allmogen ville visa och med några ord direkt utsäga sin mening i sin livsfråga. Därför komma samman från alla trakter, även från de mest avlägsna öar i skärgården.





Åländsk kvinna med standar
Fotografi, Finlands Museiverk, fotoarkivet


Män och kvinnor i antal uppgående till minst sextusen ställde upp sig i femmanna led på Norragatan, men denna som går tvärs över staden räckte inte till. Med Eckerö standar i spetsen tågade folkmassan längs Södra Esplanadgatan (Storagatan i dag) mot torget, där uppställning ägde rum framför Societetshuset från vars fönster Ålandsrapportörerna betraktade det mer än en kilometer långa tåget. På torget anslöto sig nya skaror. Så tystnade med ens sorlet, standaren fladdrade för västanvinden och rapportörerna jämte sina sekreterare utträdde från Societetshuset och togo plats framför folkmassan, som vördnadsfullt hälsade Nationernas förbunds förtroendemän. Så framträdde häradsdomaren E. Lundberg från Lemland Granboda och riktade till rapportörerna följande kortfattade men desto mer innehållsrika tal, vilket av lektor Pinot för rapportörerna översattes till franska.

Högt Ärade Herrar Rapportörer. Ålands svenska allmoge har i dag samlats för att till Eder framföra sin vördnadsfulla hälsning och betyga Eder sin högaktning. Den åländska befolkningens enhälliga vilja är Eder till fullo bekant, och vi försäkra alla med en mun att Ålands Landsting och de förtroendemän som fört vår talan, givit ett riktigt och sant uttryck åt våra innersta önskningar, när de sagt att Ålands framtida lycka och kommande släkters välfärd kan tryggas endast genom återförening med moderlandet i väster. här församlade åländska män och kvinnor känna sig manade att inför Eder Herrar Rapportörer själva direkt säga att dt som innerst rör sig i deras bröst kan sammanfattas i de tre enkla orden: Återförening med Sverige. Måtte den högste stå Eder bi uti det ansvarsfulla värv, som Nationernas Förbunds Råd Eder anförtrott och måtte den Högste skänka Ålands folk en lycklig lösning av denna fråga.






Talet besvarades av baron Beyens som yttrade följande: Vi känna oss lyckliga över att ha kommit till Edert vackra land och över att vi fått se det även i strålande sol. Vi ha varit intresserade av allt som vi fått se och höra och vi skola meddela Nationernas Förbunds Råd våra intryck på samma gång som resultatet av vår undersökning. Härpå uppstämde den tusenhövdade menigheten koralen Vår Gud är oss en väldig borg vars mäktiga toner gjorde ett gripande intryck på alla. Efter ett fyrfaldigt leve för Åland defilerade folktåget sockenvis förbi rapportörerna. Därpå upplöstes tåget . Allt försiggick lugnt och värdigt. och utan tvivel gjorde uppvaktningen ett starkt intryck även på rapportörerna.

Den sista konferensen ägde rum omedelbart efter uppvaktningen. Rapportörerna möttes nu av det församlade landstinget, ej blott av dess verkställande utskott. Till konferensen hade även enligt rapportörernas önskan infunnit sig 80-årige förre bonden Matts Jansson från Finström Emkarby, som inför dem intygade att Åland redan under 1854 års krig hoppades vinna återförening med Sverige. Sedan den egentliga konferensen avslutats utväxlades varma avskedsord. Häradshövding Björkman frambar landstingets vördnadsfulla tack för den möjlighet att göra den åländska folkviljan bekant, som rapportörerna berett ålänningarna. I sitt avslutningstal betonade baron Beyens Ålandsfrågans utomordentligt stora internationella betydelse och hurusom icke blott ålänningarnas önskningar utan i ännu högre grad de internationella synpunkterna måste göra sig gällande vid frågans slutliga avgörande. Baron Beyens prisade det fagra Åland som var Östersjöns pärla. Han bad ålänningarna tålmodigt avvakta frågans avgörande och meddelade tillika att rapportörernas utlåtande skulle vara färdigt i slutet av januari.
Därmed var den sista konferensdagen avslutad.
Återresan till Stockholm företogs vid midnatt med svenska ångaren Gefle som hörför ställts till deras disposition.

Jaa, det måste man säga att Ålänningarna uppvisade en otroligt stark uppslutning vid detta tillfälle i Mariehamn. Rapportörerna blev uppvaktade  på det mest ärofyllda sätt. Ingen möda hade sparats för att visa Åland från dess soligaste sida. Och svaret var på den punkten kristallklart. Ni har ett vackert örike. Men där stannade orden upp. Ingenting kan spåras i de slipade diplomatdiamanternas tal som
skulle givit minsta vink till det samlade landstinget och menigheten hur deras rapport kommer att vara. De lovprisar värdarnas gästfrihet, det fina solskenet, den vackra öarna, Östersjöns pärla med mera. Fanns det någon som anade åsknedslaget, nej jag tror inte det. Det kan tilläggas att under lördagskvällen inbjöds även Ambassadör Elkus hustru till en damlunch på Socis där mängder av åländska kvinnor samtalade med henne. Man visade åländsk konst och överlämnade en hemgjord ryamatta till henne. Hon lovprisade den Åländska kvinnan och jämförde den med den Amerikanska.

Men "De tre vise männen" hade inte endast träffat Ålänningar, man hade även träffat representanter för  Sveriges och Finlands  regeringar samt medlemmar i Ålandskommitten i Helsingfors som hade ett starkt garde av motståndare till återföreningen med Sverige. De finländska förhandlarna lade fram väl framarbetade historiska fakta om Ålands äldre historia som måste satt myror i huvudet på dem.

Min bedömning är nog den att de hade beslutet redan fattat då de åt Ålandspannkaka och svartbröd på Ålands folkhögskola.

Mats Adamczak skriver:
Ålandskommitténs resonemang hade stort inflytande på rapportörerna som förordar just en självstyrelse med långtgående bestämmanderätt.
Det blir även beslutet från Nationernas Förbund den 24.6. 1921.

Då jag frågade Matts med hurudana röstsiffror vann Finland? Svaret var på fotbollsspråk, 8-0

Men vem är den Åländska självstyrelsens fader egentligen?





Carl Enckell framlägger den finska regeringens åsikter vid 13 sessionen i Nationernas förbund när Ålandsfrågan tas upp
Källa Indiana University



Rapporterat till Godby den 23.10. 2017


Johan G. Granlund