Ladan: Häxprocessen på Åland 1666

onsdag 4 april 2018

Häxprocessen på Åland 1666 - en smutsig historia

Häxprocesserna ledde till att ett otal kvinnor fick sätta livet till.
Här leds en dömd häxa till stupstocken.

I det följande kommer jag att ta upp vad andra skrivit i ämnet, i tidningsartiklar, uppslagsverk, historiska verk och så har jag även frågat Google några saker.
Till sist redogörelser från tre olika tingsförrättningar på Åland där sex kvinnor blev dömda till döden.

Ordet häxa anses komma av fornhögtyskans "hagazussa" vilket ungefär betyder en "gärdesgårdsriderska" där förleden haga står helt enkelt för vår hage dvs. en ingärdad gårdsmark.

Tidigare benämningar var trollkärring, trollpacka, trollkona och påskkärring. I fråga om männen använde man uttrycken trollkarl och trollgubbe och i vissa kulturer shaman.
I Finland och Estland samt Island kunde en häxa även vara en man.

Häxhammaren, tryckt 1486, den verkliga handboken för huru häxeri skall bekämpas skrevs av de två dominikanska katolska inkvisatorerna Heinrich Kramer och Jakob Sprenger. Originalet i latin och titeln Malleus Maleficarum.

Boken var länge den mest spridda efter Bibeln men den platsen övertogs senare av John Bunyans Kristens resa.

Kristens resa av John Bunyan

Häxhammaren ansågs vara den utförligaste handboken i jakten på Satans bundsförvanter och hantlangare och var ett beställningsverk av den romerska kyrkan.
Efter att boken insänts till universitetet i Köln spreds falskeligen ryktet att den godkänts och rekommenderats av dess professur vilket inte stämde.
Boken består av tre delar. Att häxor finns, hur de bekämpas och hur de upptäcks. Den beskriver även hur en rättegång emot häxan skall bedrivas och hur de skall oskadliggöras.
I boken listas vad en häxa kunde åstadkomma. Häxan var en person som kunde sluta avtal med djävulen. Hon kunde via besvärjelser och trolldom åstadkomma död, infertilitet hos människor och djur, påverka väder och vind, ge missväxt osv.

Hädanefter skulle de kloka kvinnorna i byarna och ibland även männen, utsättas för våldsamma förföljelser. Man skulle via tortyr i olika former pina dessa stackars människor att skrika ut helt galna berättelser och så kallade bekännelser.
Som vi i denna artikel skall se så startade de stora häxprocesserna på Åland 1666 och via 6 dödsdomar och avrättningar året därpå spred sig denna häxjakt som en eld över hela Norden.
I hela Sveriges rike räknade man inom en tioårsperiod till över 300 avrättningar.

Färjsundet med dess vackra bro som invigdes år 1937.
Utsikt från Café Uffe på berget emot Haraldsby.

Här i denna i dag vackra miljö skall 6 åländska kvinnor avrättas med yxa och därefter brännas på bål år 1666-67. Avrättningsplatsen stod till vänster om brospannets punkt på Haraldsbysidan. Närmare bestämt på höjden ovanför brovaktarstugan som användes den tid det gick en färja över sundet.

Karta från medlet av 1600-talet utvisande Färjsundet och Haraldsbysidan.
"Rätteplatsen" med sin galge.

Inom häxeri talar man om diverse olika begrepp.

. Djävulspakt - en pakt med onda makter som kyrkan ansåg som djävulen själv eller hans demoner.
Till dessa onda makter hörde även hedniska gudar och dessa stod i förbund med häxorna.

. Häxritt - förmågan att i människo-eller djurhamn kunna flyga genom luften, eller i drömmen på en
stav, kvast, djur eller på en människa.

. Häxsabbat och djävulsbolande - gästabud i sexuell samvaro med onda makter och Satan själv.

. Förbjuden trolldom - den trolldom som till skillnad emot signeri och löveri sågs om ond.
Under häxprocessernas gång kom all magi att betraktas som brottslig och ett verk av Satan.

Vad har då de traditionella uppslagsverken för information om häxor och häxprocesserna?
I Bra Böckers lexikon kan man läsa följande.

Häxprocesser eller trolldomsrannsakningar, de världsliga och kyrkliga myndigheternas inskridande mot personer som ansågs bedriva trolldom. De första processerna anses ha förekommit i Frankrike på 1200-talet och kan kanske förknippas med de samtidiga kättarförföljelserna.

Efter en bulla av påven Innocentius VIII 1484 där häxorna jämställdes med kättare och sedan dominikanerna Heinrich Krämer och Sprenger 1486 givit ut sin handbok i häxförföljelse "Häxhammaren" började häxbålen flamma runt om i Europa. Till Sverige nådde denna hysteri i full skala först år 1668 och ebbade ut redan år 1677, men det kostade dock minst 300 människor livet
(den sista häxan avrättades år 1704) I Sverige brändes dock som regel inte häxorna levande utan avlivades på annat sätt.

År 1757 vid den sista svenska häxprocessen, erkände några dalkullor inför rätta - efter grundlig tortyr- att de på Blåkulla utfört otuktiga danser med djävlarna och som bordsbön läst Fader vår baklänges jämte 10 Guds bud utan negationer.

Såhär tänkte sig en flygbladskonstnär på 1500-talet att en "häxsabbat" gick till.
En häxsabbat var en högtid som häxor firade med djävulen i Blåkulla på skärtorsdagen.

Uppslagsverket berättar vidare att häxornas blåkullaresor företogs med hjälp av en "häxsalva" och vissa forskare menar att dess droger (bl.a. hyoscyamin ur bolmört) skapat hallucinationer som skulle kunna vara en av orsakerna till denna föreställning.
Det är också därför en häxa avbildas med en kaffepanna på stången på sin färd emot Blåkulla.

Bolmört ( Hyoscyamus niger)
En ca 1 m hög växt med grovt tandade blad. Hela växten är klibbig och har en obehaglig lukt.
De trattlika blommorna har en smutsgul krona med violetta smala ränder och är mörkt violett färgade.
Den växer vid vägkanter och på ladugårdsgärden och kom till Sverige vid förromersk järnålder.
Under medeltiden odlades den i klosterträdgårdar och slottsområden. Bladen användes som sömn och bedövningsmedel, mot tandvärk samt mot mag- och sjösjuka. Bladavkok användes som kärleksdryck. Den användes även för att uppnå hallucinationer och bland symptomen kan nämnas oro och drömsyner

Den åländska häxprocessen anses ha letts av två myndighetspersoner, båda komna från Sverige.
Det är i första hand häradshövdingen Nils Psilander, tjänstgörande domare på Åland från år 1655.
Han var prostson och uppväxt på prästgården i Virestad. Född ca. 1620 och död 1682. Nils förfäder hade varit präster i flera generationer i Sverige.
Hans mor var prästdotter och hennes förfäder hade varit präster i flera generationer och det Lutherska tänkesättet satt djupt.

Jomala Gård, även säte för häradsdomaren på Åland.
Målningen sedd från Jomala vik målades av den unge ålänningen Karl-Emanuel Jansson år 1868
Gården sedermera lantmannaskola och jordbrukscentrum, numera annan verksamhet.
Ägare Ålands Landskapsregering.

Den andra tongivande häxjägaren var kyrkoherden i Sunds församling, Brynius Magni Kiellinus, född år 1656 i Sverige och död år 1675 i Sund. Enligt samstämmiga uppgifter var han en "mästare" på att förhöra häxor.

Sunds kyrka, bild från Jyssböle bergen.
Kolorerat vykort från början av 1900-talet

Dessa båda herrar har en stor del i de häxprocesser som härjade på Åland och som skulle bli startskottet även för dem i Sverige.
På Åland skulle till en början 13 bondhustrur dragas till domstol för häxeri varav 6 skulle avrättas.

Men det fanns en annan spelare som hade stor makt och om dem vet man inte exakt drivkraften och
det var ledamöterna i Åbo Hovrätt.

Då man ser förhörsprotokollen från de tingsförrättningar som skedde med de 13 åländska kvinnorna kan man urskilja tre olika parter förutom den anklagade.
Prästsidan som bestod av Nils Psilander och Brynius Kiellinus, det var 12-mannanämnden och det var till sist Åbo Hovrätt. Nämnden hade ofta en medlande roll och tog ibland part för den anklagade.
Som vi skall se så i det fall nämnden var osäker dömde hovrätten dödsdom. Det var även troligtvis nämnderna som till slut fick pendeln att slå mot häxförföljelsernas upphörande.

I en tidningsartikel i Nya Åland av den 19 december år 2002 skriver den kände författaren
Jan Guillou en artikel med rubriken;
- Här dömdes och avrättades häxor. På en bifogad karta ser man var avrättningsplatsen låg.

Gammal karta över Färjsundet och Haraldsby sidan där avrättningsplatsen låg strax intill stranden på en bergskulle. Vi ser den streckade linjen som visar den gamla överfarten med förbindelsebåt som tog i land på Haraldsby sidan ungefär där i dag finns en sädestork. Vägen hade tidigare en annan sträckning på båda sidorna om sundet.
Den gamla vägen kan på Godbysidan ännu skönjas i skogen.

Då man läser den rikssvenska historiebeskrivningen över häxprocesserna i Norden frapperas man av den historielöshet som är förhärskande i Sverige. Det finns inte ett enda ord om den rörelse som visserligen kulminerade med massavrättningen av häxor i Mora 1668 och som egentligen började på Åland 1666. Åland hörde ju i allra högsta grad till Sverige denna tid!

Men en svensk författare och skriftställare rättar till detta med följande artikel,

Nya Åland skriver i ingressen till ovannämnda artikel.
"Häxornas försvarare - ett historiskt reportage"
Det är journalisten och författaren Jan Guillou som skriver om 1600-talets häxprocesser i främst Sverige, men även i övriga Norden.

Guillou skildrar händelseförloppet på ett helt korrekt sätt, huru allt fick sin början i en ganska liten händelse vars preludium faktiskt började redan 1662 med en rättegång emot ett bondepar i Lemland som anklagades för att ha läst besvärjelser för att skada andras boskap. Här ville den i Dorpat lärde häxjägaren Nils Psilander redan tidigt tillämpa sina lärdomar om häxkonstens bekämpande och yrkade på dödssstraff. Nämnden stod på sig och vägrade godtaga detta, anklagelserna var för bagatellartade för en sådan dom. Men Psilander fick nu in en fot i rättsprocesserna och visste hur fiolerna skulle dras. Paret försvarade sig tappert och hänvisade till gammal praxis i landet om läkekonst via simpla besvärjelser och enkla trollkonster. Inget kunde bevisas och de slapp lindrigt undan. Men det skulle komma nya möjligheter för Psilander att utöva sitt värv. Han hade här fått in ett begrepp som han lärt sig i Dorpat, man talar om "Pactum implicitum", en inte direkt men indirekt pakt med Djävulen. Detta hade han fått inskrivet i protokollet men detta förstod inte sig nämnden på ännu.

Kopparstick, häxor inför domstol

Vad Psilander nu behövde var ett fall som passade in i hans planer och det skulle visa sig att hans tid snart var kommen.

Nu kommer en bondhustru in på arenan, Karin Eriksson, (Guillou skriver Persdotter)
Karin var en spåkärring som kunde finna stulet gods och berätta om folks framtid, antagligen blev hon nu anmäld av någon missnöjd kund.

Inför rätten förklarar hon sitt svaga sinne och att hon varit en ovanlig människa redan från barndomen. Rättens ledamöter tror sig här möta ännu en i raden med triviala spådomskonster.

Men plötsligt börjar hon självmant berätta om att hon på senare år mött Satan och han har hjälpt henne med många vardagssaker och konster. Nu får Psilander ståpäls, han sätter sig käpprak i stolen och blir genast klarvaken. Här står hon, just precis, häxan som han läst om i Dorpats skola.
Han harklar sig och ber att få ställa fången ytterligare några frågor. Karin går rätt in i fällan och i princip dömer hon sig själv till döden. Hon som trodde att bekännelsen om Satan för henne skulle vara en förmildrande omständighet men skall nu vändas emot henne och hon skall bittert få erfara att hon blivit grundlurad.

En häxa inför domstol med präster, domare och nämndemän

Hon börjar nämligen berätta att hon hade träffat Satan och han hade lovat hjälpa henne ur fattigdomen. Hon berättar att hon varit till en plats som heter Blåkulla och där träffat Satan.
Psilander lockar nu ur henne mera uppgifter, hur det ser ut i Blåkulla och vad som försiggår där.
Hon har ju varit där det sade hon ju själv.
- Vad gjorde Satan förresten med er frågar han?
- Jo han bet mej i brösten och sög blod och man kan fortfarande se märken efter det.

Ganska snart märker Karin att hon har pratat en dödsdom över sig och börjar ta tillbaka allt hon sagt. Detta hjälper nu inte utan hon blir dömd till döden enligt den mosaiska lagens bokstav som finns i Mosebokens 22 kapitel och 18 vers. " En trollkona skall du icke låta leva" vilken nu var svensk lag.

Kastelholms slott under 1600-talet

Nå, man hade inte så bråttom med avrättningen utan Karin fick nu sitta i Kastelholms fängelse en tid. Här besökte präster och olika myndighetspersoner henne flitigt och till slut fick de henne att ange 13 åländska kvinnor för häxeri och som hon sett i Blåkulla. Äntligen hade de stora möjligheterna öppnat sig för Psilander.
I mars 1668 hade man avverkat sex dödsdomar som gått i verkställighet.

Jag kommer nu att nedteckna en redogörelse för hur det kan ha gått till i den åländska häxprocessen.
I en artikelserie i tidningen Åland i januari 1926 finns en berättelse av Emil Wichmann som under signaturen Gånge Rolf i lättläst berättarform återger händelserna som de framstod ur domböckernas protokoll.

Illustration över avrättningarna av häxor i Mora
Blåkulla i bakgrunden

Hexprocesserna på Åland

Den 6 augusti samma år 1666 hölls urtima ting ånyo med Karin. Hon hade nämligen flitigt besökts av prästerna och angivit för dem ävensom för häradshövdingen och andra ståndspersoner en hel mängd bondhustrur för vidskepelse och förbund med den onde. De plägade sade hon, skaffa sig nyttan av andras boskap genom att gå omkring i dymmelveckan och bedja andra hustrur eller deras husfolk om litet matvaror, såsom bröd, kött, fläsk, smör, fisk, korv m.m. till des de fått av nio hustrurs mat. Detta kokade de sedan tillsammans och till elden användes det spånor, som de stulit från andras stug- och förstutrösklar, från dörrkarmar, häbregolv och furustockar. Av denna hopkokade mat giva de sedan åt sina kor skärtorsdags, långfredags och påskmorgnarna innan soluppgången, jämte salt och malt, varvid de säga följande vers:

Min ko är modstulen
Min ko är blodstulen.
Min ko är köttstulen.
Men nu skall jag giva dig salt,
Nu skall jag giva di malt
och nu skall du få åter din makt och kraft
såsom jag sagt:
- Och därpå läsa Fader vår!

Karin angav nu speciellt gårdshustrun Maria Nilsdotter, dotter till den kvinna som själv en gång förfört Karin till trolldom, att Maria för några år sedan mött Karin vid porten till Blåkulla, kommandes själv därifrån. Hon, Maria "hade nytta av prästgårdens kor" vilka dock därför plötsligt dött en natt i sitt bås. Ty Maria är så arg häxa att hon med ett enda ord kan förgöra folks boskap. Såsom alla visste, hade för 10 år sedan en gosse blivit sjuk därför att han såg sin avlidna mor gå igen en afton. En annan gosse som fått sin sjukdom i bastun, hade "hon botat" liksom även den förstnämnde.
Vidare vittnade hon, att gårdshustrun Margareta hade lupit naken kring sin gård och begärt få låna sin grannes tjur under gudstjänsten senaste påskdag. Margareta hade lärt sina trolldomskonster av sin avlidna styvmor, som ävenledes "brukar söka sig nytta av andras kreatur"
Herr Häradshövdingen bifogade nu härtill, att han hört berättas att även Margaretas mor, som var spetälsk och förd till hospitalet, redan då Margareta var en växande flicka, "haft smörlycka", och att då grannarna undrande frågat, varifrån hon fick mera smör än andra i byn svarat:
-Jag ger den bondhustru fanen, som icke kan sälja ett lispund smör efter varje ko, betala sitt skattesmör och ändå ha smör kvar till husbehov.
- Men fortfor herr Häradshövdingen, så snart hon kom till hospitalet, sen blev det ej mera bättre med smörtillgången där i gården än hos andra i byn!
Karin påstod vidare att torparhustrun Ingeborg "brukade signeri och läsningar, så står det åtminstone för mig, men må hon själv göra reda för sig!"
Gårdshustru Karin i Hindersböle tog likaledes nyttan av andras kor och sålde året förut mycket smör; vidskepliga hustrun Kerstin , som för 2 år sedan sakfälldes av tinget, hade länge idkat vidskepelse och bl.a. "förgjort Major Bergs ko så att den störtade"! Karin angav även gårdshustrun Ilia i Bovik för att hon varit orsaken till att skallfogden Henrik Brynielsson detta år mist så mycket boskap och att hans kreatur se så dåliga ut, fastän de i fähuset stå till knäna i hö. Då rätten frågade hur Ilia mäktade göra dylikt, svarade Karin, att Ilia en gång varit i skallfogdens fähusbås och hade skallfogden från den dagen mist sin kreaturslycka. När en kalv dött för Ilia hade hon kastat kalven på skallfogdens hampåker. Skallfogden blev nu inkallad. Han bekrftade Karins uppgifter både om korns störtande och om kalven. Han sade sig dock ej ha trott att någon människa var orsak därtill frågade och hur Karin visste detta. "Detta står så för mig" svarade Karin "fast ingen har därom sagt mig" Karin hade hört en person kalla hustru Ilia för en trollkåna, emedan hon kastat orent vatten i en brunn, för att sålunda dra till sig lyckan från all den boskap som drack ur brunnen.
- Även detta "stod för Karin" fastän hon ej själv sett det. Likaså brukade gårdshustrun Ebb trolldom och tog nyttan av andras boskap.

Nakna häxor utför trolldomsriter

Gårdshustrun Lisabeta brukar om våren falla på knä på sin grannes teg och biter av brodden, som hon sedan kokar med sjöfragga. Skärtorsdags, långfredags och påskmorgnarna ger hon kreaturen av en ma, som hon kokat i hop av nio särskilda beståndsdelar i en kruka. hennes man har skaffat sig smör från Grelsby kungsgård, med vilket Lisabeta smort sina kor om munnen och sålunda skaffat sig kungsgårdens smörlycka, likaledes av kyrkoherdens och alla sina grannars kor. Eld brukar hon göra upp av nio slags trä och driva boskapen däröver. När hennes smörlycka minskas kastar Lisabeta smörkärnan ut på backen för att svinen må löpa över den, och på så sätt har hon fått smörlyckan tillbaka När Lisabeta ropar på sin boskap, kommer den strax löpande till henne i fullt språng. Allt detta hade nu Karin ej hört "andra berätta" men "det stod så för henne!"

Vidare berättade hon , att gårdshustrun Anna i Högbolstad, då hennes boskap var utsläppt på ängen, hade "dragit upp sina kjolar och underkläder och lupit omkring, innan hon släppte in sin egen boskap inom ledet. Till påsk plägade hon koka åt sin boskap med nio slags ved från trösklar och fönsterkarmar. Då en grannkvinna förundrad sagt åt Anna, att hon (Anna) säljer mycket smör, så hade Anna svarat : "Nog säljer dom mer på Grelsby!" Grannkvinnan hade invänt att där fanns flera kor, vartill Anna sagt: " Ja- men mitt bevarar jag!" Vilket enligt Karins åsikt just var hexornas uttryck för att de ha nyttan av nio andra hustrurs boskap. Allt detta "stod för Karin" fastän ingen sagt det åt henne.

Hustru Karin Isaksdotter brukade samma konster som de andra angivna och "smörjer smör på väggarna".

Gårdshustrun Anna i Tranvik ger åt boskapen till påsken salt, malt och ett tredje, för Karin obekant ämne; hade också föregående första maj "blåst i horn" för att vilddjuren ej skulle skada hennes boskap; plägade också påskmorgonen före soluppgången gå omkring sin gård och släpa kittelringarne efter sig för att hennes boskap ej skulle skingras.

Gårds hustrun Gertrud hade, för att dra boskapslycka åt sig, skurit svansen av sin grannes ko, varför hon också blivit dömd vid tinget.

Tretton bondehustrur angav således Karin Eriksson, innan hon fördes till bålet och stupstocken. Av dessa blevo tolv konfronterade med Karin, men ingen hade förr beskyllt för trolldom och alla nekade de "med kort nej och hiskelig svordom!".

En oppurtun häxa som försvarar sig.
Notera prästernas "elva" under hakorna.

Hustrurna Maria och Kerstin, som båda "med vidskepelse voro bufunne förr" blevo nu strax "satte hos vaktmästaren i förvaring". De andra måste ställa borgen för sig tills rannsakning med dem kunde
hållas.

När Karin stod på avrättningsplatsen, heter det i protokollet, ropade hon överljutt åt allt folket att allt vad hon bekänt om de angivne var fullkomligt sant efter den vetskap och uppenbarelse hon redan tillförne haft, men vilket hon i början förtigit, i synnerhet att hon sett Maria komma ut ur Blåkullabärget, då Karin själv gick dit in. Så fick hon lägga sitt syndiga huvud på stupstocken, och kroppen brändes å bålet och askan ströddes ut för vinden.
Huru de sedan gick med de av Karin angivna tretton hustrurna, därom i följande uppsatser.

Stundande avrättning av häxa.

Hexprocessen mot 13 bondhustrur i Emkarby

Den 21 augusti, Bertilsmäss, begynte rättegången mot de av "hexan" Karin Eriksson angivna 13 bondhustrurna i Emkarby.

Först infördes Maria Nilsdotter från sin förvaring hos vaktmästaren. Hon bestred energiskt Karins angivelser, sägande att den förra "vidskepelsen" för vilken hon tidigare varit anklagad, "skett i fåvisko" då varit även kyrkorådets och häradsrättens åsikt. Enär hon härmed i många timmar uppehöll rätten utan att bekänna "togo han klovarna fram". Nu erkände hon äntligen, att hon hört sin mor säga, "att man skall kasta silver i sjön, då man blir sjösjuk. Eftersom hon ej ville vidare "bekänna" sattes handklovarna på henne, dock skruvades de ännu föga åt.

- Äntligen erkände hon sig ha frågat av den sjuke gossen som hon botat
- Jag frågar dig Sigfrid Martensson son:
- Varifrån har du nu fått haver denna din sjukdom?
- Haver du fått den antingen av sjön, eller av jorden?
- Eller du kastade ditt vatten i badstugan?

När hon gjorde den sista frågan ryste hon i hela kroppen liksom av köld. Då bad hon gossens mor kasta silver och mjölk i badstun.

- Likaså bekände hon, sedan handklovarna ytterligare tillskruvats, att hon frågat den andre sjuke, som hon botat för svullnad. " Jag frågar dig...-
-Varav haver du fått din sjukdom? Är du antingen krossad? Eller är du uppblåst av släkten?
- Och då ryste hon igen och rådde släkten, att kasta silver på den sjukes avlidna mors grav.

Rätten frågade nu när hon hade ingått sådant rysligt förbund med Satan, att han med dylikt rysande uppenbarade henne dylika stora hemligheter. Men här var allt Rättens arbete förgäves allt intill sena kvällen, tills Rätten fann nödigt vara att låta skruva handklovarna något bättre åt!

Då bekände hon till först, att hon en sommardag mött Satan i skogen, klädd i båtsmanskostym, men svart och ful. Han erbjöd henne sina tjänster med löfte om fiskelycka och konst att bota sjukdomar och göra diagnos på dem. Ävenledes " bekände" hon nu "klarligen" huru hon blivit bärgtagen och hur det var möblerat i Blåkulla.

Följande dag fortsattes rannsakningen med Maria - med handklovarna på. Nu berättade hon "utan tvång" att hennes mor efter sin död visat sig för henne och fört henne till Blåkulla.

- När Rätten förehöll, att detta ej kunde vara sant enär de döde ej kunna återvända till jorden ändrade hon sig och sade att modern under hennes livstid fört henne två gånger till Blåkulla. Detta hade skett då hon redan var gift, men sedan dess hade hon ej gjort där vidare visiter, utan Karin hade ljugit. Första gången hade Maria varit rädd och generad för Satan, som därför låtit - utkasta henne. Inte visste hon, hur hon kommit dit eller därifrån, eller var hela Blåkulla fanns.

Vid det andra besöket trolovade hon sig med mörkrets furste, som "slog henne i ryggen med sin hand", sägande. härmed tager jag , Maria, sitt blod till stadfästelse och skall du även ge mig din röda ko! - Efter denna klapp var Maria öm i ryggen en lång tid och den stackars röda kon begynte tränga bort och störtade till sist.
Rätten lät nu kläda av Maria. Och se! - Det befanns - O, ve och fasa! - att hon hade en brun fläck mellan skuldrorna så stor, att man kunde täcka den med en vante.

Häxa bolar med den onde.

Rätten sökte nu tvinga henne att säga, hur ofta hon bolat med den onde! Därtill nekade hon bestämt, och sade att han infunnit sig "ful och svart" var gång, som hon trätt med sin sonhustru.

Nämnden förklarade nu, att detta skett alldeles för ofta, och att Maria haft ett gruveligt leverne med sin unga sonhustru. - Eljes sade sig hon nu några torsdagskvällar mött den onde i skogen. Då hon förebrått honom att hon trots hans löften nu i några år nödgats köpa säd.

Nämnden bejakade detta vara sant - så hade Satan svarat mycket oartigt: "Mitt tager jag, tag du ditt var du vill" Därpå hade Maria och hennes man ej haft vidare fiskelycka och deras bästa kreatur hade årligen dött. Nämnden vittnade åter, att det var sant! Rätten uppfordrade nu henne, att bekänna, vilka personer hon sett i bärget. Hon kunde dock ej nämna andra än sin avlidna mor.

Efter det rätten dömt henne att enligt 2 Moseboks 22 kapitel och 18 vers avrättas med yxa och sedan brännas, förehöll henne pastorn i Finström, vördige Herr Klas slutligen hurusom det var allmänt känt, att hon ej gått i kyrkan de största högtidsdagarna eller stora böndagarna, förrän nu i våras då trolldomsrannsakningen började. Detta vittnade och intygade även Nämnden och grannkvinnorna samt att "hon regerat i sitt hem som ingen kristen mänska om aftnarna förrän hon med sin familj ämnade sig till nattvarden" .

Fem dagar därefter således den 29 augusti togs åter hustru Lisabeta i förhör. Då hon ej till en början erkände något hördes på ed en hos henne året förut tjänande piga. Pigan vittnade, att Lisabeta haft allehanda konster vid kornas utsläppande om våren och deras kalvning för att få nytta av andras kor.

Påsknatten hängde hon upp liar och skäror över fähusdörren och skickade sina pigor ut om skärtorsdagsmorgonen, att ropa på kvarnbacken "innan solen gick upp (gammal Torsdyrkan),

Ävenså berättade pigan att Lisabeta hade en vårta under vardera armen, från vilken det rinner en vätska under påsktiden då hon klagar och känner sig maktlös "liksom någon diade henne!".
En del erkände Lisabeta, sägande sig blivit "lärd av andra" emedan hennes kor tycktes ha befunnit sig väl av hennes trollerier, bestred dock att hon dragit nytta av andras kor.

Hon visade nu för rätten sina vårtor under armarna, som hon haft från barndomen och som pöste upp, då hon hade mycket mjölk i brösten, nekade dock att någon vätska flöt ur dem och gjorde henne maktlös.

Nämnden intygade nu enhälligt, att dylika vidskepelser voro allmänna på Åland.

Rätten synade nu hela hennes kropp och fann tre stora blodärr på ryggen och en brun fläck på ena skuldran, stor som en riksdaler, vilken dock svårligen kunde urskiljas från hennes bruna kroppsfärg förövrigt.

Lisabetas svåger förhördes nu om han "för tio år sedan" tillvitat Lisabeta att ha kokat rågbrodd med havsskum. Svågern påstod sig ej minnas annat än att han hört det av pigorna brukas mot tandvärk.
Lisabeta svor på att hon aldrig brukat sådant varken för tandvärk eller värk på andra ställen.

Enligt vad som nu vittnats, vilket i det närmaste stämde med Karins från Emkarby angivelser med tillhjälp av dennas förborgade kunskap och enär man ej kunde "när det gälla skulle" befria Lisabeta från trolldom, i synnerhet som den bruna fläcken syntes

Rätten mycket misstänklig, ansåg dock rätten emedan i dylika farliga mål dagsklara skäl och egen bekännelse erfordrades och man ej kunde tilldöma Lisabeeta enbart på en trollkånas (Karins) syner, fråga Åbo hovrätt, huruvida och i vad mån till döden utgåendes trollkånors berättelser kunna anses hava laga vitsord, och om ej i trolldomssaker efterlåtas må, att Rätten utav dem, som så starka presumtioner gravera tillåtes söka få fram sanningen "förmedels ett beskedligt tvång" (dvs. tortyr).

Som vi ser i rättegångshandlingarna använde man handklovar och tumskruvar.
Här ett annat tortyrredskap som inte användes på Åland, i förhör med häxa.

Hovrättens svar var - jakande!
Rannsakningen fortsattes igen den 14 december. Redogörelsen härför och Lisabetas slutliga dömande till döden sparar jag såsom ganska vidlyftigt till en nästa särskilt intressant ehuru i sina detaljer rätt hemsk ny uppsats. Lisabeta tycks egentligen varit hemmahörande i Sund att döma av pastorns därstädes "ingripande" i domstolsförhandlingarna.

----------------------

Grunden till Skarpans gästgivargård i nuvarande Bomarsund.
I bakgrunden gamla vägen invid "krutkällaren" emot Bomarsunds fästningsruiner.

I originala handlingar omnämns hon som Lissbeta.
I denna berättelse fick hon namnet Lisabeta.
Författarinnan Carina Karlsson utkom år 1996 med boken Lisbeta Per Skarps hustru.

Häxor på väg till Blåkulla

Häxprocessen på Åland forts:
Vid fortsatta rannsakningen den 14 december 1666 med Lisabeta framhöll nämnden, att en piga, som för 11 år sedan tjänat hos Lisabeta, og skulle kunna säga till vad hennes matmor använt sjöfraggan, men, tyvärr, tjänte nämnda piga nu så långt borta att man ej ville tillkalla henne.

Lisabeta erkände då själv att hon av "en finsk båtsman" för vilken hon klagade sin svåra tandvärk, fått anvisning på detta "läkemedel" men att då den sjuka tanden med detsamma fallit bort, så kom han ej att använda sjöfraggan.

När rätten frågade, varför hon ej genast "bekänt" detta och hotade låta hämta pigan som vittne på hennes "brottslighet" sade Lisabeta, att det var sjöfragga med peppar, som skulle vara bra för tandvärk, men sjöfragga med rågbrodd hade hon givit "åt kreaturen för att skydda dem mot lodjur".

Då rätten upplyste henne om att på 1 år hade inga lodjur funnits på Åland, sade Lisabeeta, att båtsmannen sagt medlet vara bra också mot vargar och rävar, som dessa tider gjort stor skada åt ålänningarna.

Nu framkallades ett annat "vittne" som berättade, att då han för omkring nio år sedan köpt sig en skuta och lånade ett varptåg från gården, hade Lisabeta rått honom att -då han kom till tals med säljaren - så skulle han träta på honom, varigenom han skulle få lycka med skutan.

Lisabeta svarade, att det vore ett allmänt tal på Åland, att man bör göra så, då man köper något av en annan. Nämnden förklarade sig aldrig ha hört något sådant på Åland.
Hela dagen fortsattes förhöret utan resultat, varför handklovarna påsattes Lisabeta, men utan att hon bekände något på hela aftonen.

Den åländska tortyren bestod i handklovar som "beskedligt skruvades åt" så att säga "Kristligt"
På kontinenten praktiserades vattenprovet.

Följande dag "lät man henne taga av kläderna och synade henne noga överallt" O! ve och fasa! Då syntes på stackars Lisabetas högra axel något förfaseligt "djävulstyg" - ett långt brunaktigt tecken, blandat med små ärr liksom efter tänder, tre ovan och tre nedan i krokiga rader liksom efter en mänisko mun!

När man "med kristligt och vederbörligt allvar strängde henne till att bekänna" varifrån hon fått dessa ärren, uppgav hon först att hon haft fullt med bölder. När rätten övertygade henne,att ärr efter bölder ej kunde sitta så tätt och hotade skruva till handklovarna medan hennes händer ännu äro ömma, sade hon: " Vad hjälper då! Sen i märke, så giver jag mig till leka, förrän jag låter mig plågas mer!

- Nu berättade hon att då hon en natt låg i sängen och önskade sig kunna freda sina ägodelar så somnade hon o drömde att en ful svart hund bet henne i axeln, sägande: " Du skall förmera dit med att ha nyttan av 9 mans boskap, men i stället ge mig ett pund smör om året!" När hon vaknade var hon öm i axeln, där ärret nu synes.

En annan gång hade " den fula hunden" också visat sig i sömnen och bett henne lägga hans smör på häbbregolvet. Hon lade det då dit i ett linnekläde och därifrån hade det försvunnit. men att hon varit i Blåkulla hade Karin ljugit.
Hon bekände också nu att hon givit sina kor salt och malt med följande läsning.

Jag ser väl, var den gumman nu står,
som haver min ko förspillt
hon står på hetan häll,
men hon skall spricka
innan sitt och solskett!
I namn Faders, Sons och den heliga Andes, Amen!

Hennes mans styvmor hade lärt henne att ge varje ko salt och malt om påskmorgonen med följande läsning:

Jag giver mina kor nu salt och malt
Liksom Jungfru Maria gav dem åt sina!
I namn Faders Sons och den helig Andes! Amen.

Styvmodern hade även lärt henne att lägga eldkol och enris utanför fähusdörren och driva korna däröver, då de för första gången på sommaren skulle i vall, sörja dem med tjära och läsa:

"Såsom jorden längtar efter vatten,
Och min fattiga själ efter Guds rike,
Så slängte du min ko, också efter mig!
och så skall du få nytta och gagn av all din årsrgöda.
Därpå skulle hon läsa Fader vår

Ehuru rätten ej kunde, trots handklovarna, erhålla vidare bevis, ansåg den dock eftersom märket på hennes syndiga kropp det sannfärdeligen intygade, att hon var överbevisad och i förbund med hin onde och dömde henne, att enligt Mose lag halshuggs och brännas å båle.

Dock skulle man ännu dröja med akternas avsändande till Åbo hovrätt för att vänta ifall icke Lisabeta med döden för ögonen skulle bekänna mera för kyrkoherden i Sund, "vördige herr kyrkoherden Bryniel" gjorde medels dagliga besök all sin flit att avlocka stackarn vidare bekännelser till Guds ära och församlingens räddning och uppbyggelse.

Lisabeta tillstod nu för herr kyrkoherden och upprepade det för herr häradshövdingen och rätten att hon "av en genomresande finne" blivit anvisad att skärtorsdagsmorgonen lägga koskällorna i rinnande vatten, så att fraggan kom i skällorna, varigenom skällorna finge bättre ljud och boskapen bättre trivas och hållas tillhopa. Det hade hon gjort och se en ful svart karl stod strax bakom henne och sade: jag ser att du älskling, har lust till mina konster och det är fuller nyttigt, vad du nu gör, såväl det andra som du plägar bruka. Men vill du tjäna mig, så skall jag lära dig det som ännu bättre är!

- Därmed skildes de tu för den gången. Men om hösten då hon kom från sin väderkvarn, mötte hon honom "i ett tåg" och han frågade: Varför kommer du ej till mig, då du ändå brukar mina konster" Hon svarade: jag vet inte, var du är hemma och hur jag skall komma dit. Då sade han : jag vill fuller lära dig, hur du skall komma till mig. - Så gav han henne litet smörja på en klut, sägande, att hon därmed skulle smörja det föremål hon ville sitta på under resan, men därförinnan säga:

Gud och vår Fru (Jungfru Maria)
gingo sig åt den väggen fram.
Då mötte dem - Boram frågad han:
Vart skall du gå?
När hon nu kom till Satan, märkte han henne med ett bett i axeln och sade därvid:

Jag märäker dig!
Din kropp och själ skall följa mig!

Djävulen fäster sitt märke på en häxa i Blåkulla

Sedan släppte Satan henne och hon for tillbaka på samma ställe, där hon bestigit sin ridhäst
- gumsen.
Rätten sporde nu hur det såg ut i Blåkulla. Ah - det var som en stor herrgård sade Lisabeta. Där fanns alla slags hantverkare, smeder, snickare, m.fl. och alla vore de svarta och strykfula! Detta hände för nio år sedan, men Satan släppte inte in henne förrän i fjol, utan en svart karl tog emot smöret,

Fans honorar, vid porten och så satte gumsen i väg igen med sin ryttarinna. Allt detta skedde med sådan hast att hennes man ej kunde märka annat än "att hon varit ut på gården" Men vid hemkomsten var hon så bävande och förskräckt att hon velat förtvivla.

I teckningar framställs häxornas färd till Blåkulla på ett kvastskaft.
I själva verket framkommer vid förhören att man red på olika djur som gumsar, hästar och kattor.
Därför finns katten med på kvastskaftet

Häxa på väg till Blåkulla

Men tänk, vad herr kyrkoherden ändå lyckats få henne att bekänna!
När hon i fjol, berättade Lisabeta vidare, kom in i Blåkulla var det en stor, stor stuga, vid vars gavelända stod ett långt bord med ljus på bordet, ehuru allt dock var "såsom ett töcken"

- Kring borden satt fullt med folk, bland vilka hon kände igen Karin i Emkarby, Ebba i Finby, Anna i Tranvik och Karin i Hindersböle. Vid bordsändan satt husbonden själv, Boram. Maria i Markusböle stod på golvet på högra sidan, då Lisabeta igen lade sin "förning" smörpunden, på kistan. Till vänster i en mörk vrå brann en grymmer och blå eld, varav jag vart synnerligen förskräckt! - Alla som sutte vid bordet, rörde sina händer, liksom de skulle räknat pengar. Rätten sporde henne nu "granneligen" om hennes kontakt med Satan. Lisabeta berättade då, att när "den fule" gav henne smörjsudden befallde han henne "bruka den läsning jag lärt mig av mässingsmakerskan" nämligen:

Min ko är modstulen, leverstulen, lungstulen:
Men det som stulet är,
bättre Du milde herre Gud! Amen..

Därpå skulle hon ge sina kor malt och salt.
Vidare sade Lisabeta, att hustru Sigrid Nilsdotter "lärt henne" att taga tre torvor i ledet, där grannarnas boskap gått igenom och lägga dem i sitt fårhus (kätta) så finge hon sin fårlycka igen. Men - sade hon suckande - det blev bara värre än förut.

Till slut förmanade Lisabeta alla att vakta sig för varjehanda vidskepelse hur ringa den än vore" ty Satan försummar aldrig att locka en till mer och mer till dess han får den vidskepliga med sig till Blåkulla. Hon sade, att det numera var henne synnerligen kärt, att hennes synd blivit uppenbar och tackade icke allenast Gud, utan prisade även deras välgärningar, som henne hade röjt, samt det "kristeliga allvar som man brukat för att driva henne till bekännelse". Stackarn, smörjsudden, som Fenin givit henne, hade hon sytt in i snörlivsvalken, därifrån herr kyrkoherden sprättade bort den och brände upp den i vaktmästarens kammare. Sudden hade verkat att hon ej kände handklovarna, innan man klädde av henne och tog hennes snörliv från kroppen.

Rätten avlät hennes dödsdom att stadfästas, ävensom de andra kvinnornas, till Åbo Hovrätt, varifrån den anlände som stadfäst den 11:te mars.